On the topic of qualitative resistance; Are you training in full range? Probably not.

I will make an attempt to write this article in English due to different requests. I hope to shed light on the subject of full range and high qualitative resistance in gym exercise. The article also makes the assumption how (most) people today look upon this subject; what full range is and how it’s performed; and is trying to address some of the notions in hope to look at the issue in different ways. Troughout the article I will address important components and explain my professional view. Please have in mind that when this article was written the world of exercise emphasized the use of “functional exercises” as well as a “functional approach” to the general public. This was also the case in health care. Why this is important to state is that no matter which concept or type of exercise one uses, the “one size fits all” approach is always questionable but maybe not the attempt to get people to move.

Figure 1. The squat. Source: bodybuilding.com

When full range functional exercise is brought up many think of squatting (figure 1),  dips or chin ups/pull ups maybe even the bicep curl. All of these exercises involve multiple joints which all provides movements that are combined. The nature of the combined movement is the involvement of specific joints in specific  regions of their range of movement (ROM) working together. This involvement will differ tremendously within the exercise and of course in comparison to other ones.

Regardless of the reason for doing any of the exercises mentioned above, the movements are more or less not executed in their full ROM of the joints involved. That can only be achieved with specific exercises for each individual joint (singel joint exercises).  Often it is said that full range is to strive for in exercise in order go get full benefits from strength, flexibility and injury prevention just to name a few. One can agree on that a loss will certainly occur if an exercise is perform partially in its ROM (as long as the joints are healthy). If these losses are in a functional, structural anatomical way or even both is not an issue lifted in this article. One can assume that loss of some sort will occur, not said to what extent.

Figure 2. Chin up. 118 degrees is less than half of the full range of movement for the targeted muscle latissimus dorsi. Source: NSMII

In figure 2 and 3 it’s clear that the ROM is being perform partially for the latissimus dorsi muscle (LDM). On the other hand the biceps of the upperarms is indeed working near its full ROM. Using this exercise in an attempt to work the LDM near its full ROM or for a maximal muscle activation, it’s a poor way of doing it. The biceps will in this combined movement be the weak link in the chain and become exhausted long before the LDM.

This issue rises two distinct questions; how to work the specific targeted muscle in relation to its ROM and when or why a certain resistance being used. By working the targeted muscles of the back (mainly LDM) the restricted ROM in a pull up och chin up is not near the full ROM of the LD (figure 2, 3). This can be achieved in a machine (figure 4) or by modifying the exercise equipment that is being used. Often this is done by letting the bodyposition shift while the resistance is placed in a fixed position (e. g. sternum chins, racing dive lat pull).

Figure 3. The behind-the-neck pull up. Provides approximately 60 degrees of movement. If wider grip is used the range of movement is even less. Source: NSMII

The quality of the applied resistance is an issue not often discussed but none the less important. For example, the bicep curl with a barbell may look full range with a qualitative resistance through its ROM. To some extent it is; the elbow joint is working throughout its full ROM capacity in flexion and extension. But the resistance applied by a barbell are in many ways different in comparison to the biceps and its strength curve. The beginning and the end of the movement will differ due to leverage for example and not provide full resistance as desired (figure 5). The same thing will occur with a squat, deadlift or any exercise using a barbell in the conventional way.

Figure 4. The example of the full ROM for the shoulder joint in a fixed position. Here performed in a Nautilus pullover machine. Source: NSMII


Figure 5. Barbells provides straight line resistance. Source: NSMII

The first solid proof of variable resistance in modern time came in the shape of old photographs. Pictures long forgotten and hidden upon the attic of the library at the Swedish School of Sport and Health Sciences (GIH) in Stockholm. These pictures show patients being treated for all kinds of musculoskeletal disorders or problems with assisted movements and resistance (figure 6). It’s an important part of the history of exercise in Sweden. This also show us the use of variable resistance applied by the Physiotherapist (as seen in figure 6). One can assume that the resistance what not equal throughout the ROM for the muscle of the back of the thigh and therefor vary.


Figure 6. Assisted legcurl. Full range, variable resistance in a fixed position. Source: National Archives, Sweden

Manufacturers of gym machines sometimes use a different shape of the cam (figure 7) to get variable resistance (figure 8), just like the Swedish Physiotherapists. By doing this the resistance can increase and decrease in accordance to the strength curve of the muscle. The machine is as described above in a way superior in the aspect of providing accurate, repetitive resistance with a high quality. The machine will do this in a fixed position using the cam as the regulator of resistance (if the machine is using that kind of engineering). But that is also one of its shortcomings. By using a fixed position that position must first be perfect. Second, the body must not be able to change that position in accordance with the movement.


Figure 8. The nautilus shaped cam that provides variable resistance. Source: http://www.ifr.net

The machine is as described above in a way superior in the aspect of providing accurate, repetitive resistance with a high quality. The machine will do this in a fixed position using the cam as the regulator of resistance (if the machine is using that kind of engineering). But that is also one of its shortcomings. By using a fixed position that position must first be perfect. Second, the body must not be able to change that position in accordance with the movement.

This is truly very hard to manage in a controlled way with that machine, but even harder when not using a machine. But one can try to bring this knowledge into the use of conventional exercises using barbells, dumbells and pulleys. Of course there in no perfect way, but by involving this into “straight line resistance” i. e. barbell/dumbell/pulley exercises not in a fixed position is very effective. It takes some skills, and may seem a little tricky, but indeed a very smart way when implement into the translation of the exercise and its effect to the muscular system of the body. Resistance should, as far as it is possible, be applied right-angled (90 degrees to the working plane) and this done by the use of gravitation and the body as a counterweight. This effect is just like the machine and its cam as it changes the resistance and can be done anywhere in the ROM.

An example of the implementation of this technique can be seen in the figure 9 below in the exercise called “the perfect curl”. Note the position of the elbow (marked in yellow) and even the weight itself. It stays in a more fixed position in relation to the upper body which works as a counterweight. As mentioned this is one example to increase load without changing the weight on the bar but still add resistance in the ROM for the bicep muscle. This can be done to any exercise or muscle and the variations are endless.


perfect curl
Figure 9. The Perfect curl sometimes referred to as the Pro curl. often used by the late great Vince Gironda.  Source: darylconant.com

Finally, this is not an article of what is right or wrong, it’s an article about avoiding ignorance and to understand the importance of all kinds of resistance; the difference and how to use it. If you are working with athletes, in health care with patients or in any other way responsible for the use of an exercise program it is your responsibility to understand the difference. In that regard, there is no excuse for not knowing.

As the late great Mike Mentzer once said about this topic; “Exercise is about movement. The greater the range of the movement the greater the exercise”. I guess one can add to that statement the encouragement to use high quality resistance in gym exercises as well.


Written by Henrik Crantz, Registered Physical Therapist (RPT), BSc PT, MSc PT, Certified Specialist Orthopaedic Manipulative Physical Therapy

Går det att mäta ren styrka?

Att mäta muskulär styrka

Att en muskel i vår kropp arbetar på olika sätt känner de flesta till. En person kan lyfta sin arm framåt, hålla den stilla men också sänka den långsamt. Alla dessa (tre) sätt som en muskel arbetar på har en faktor gemensam; det sker genom muskelns försök att förkorta sig då den vanligen jobbar mot ett yttre motstånd, exempelvis vid lyft av en vikt. Men att muskeln jobbar på samma sätt i ett statiskt, alltså stillastående tillstånd, och likaså vid förlängning (då vikten sänks) kanske förbisetts av en del.

De olika faserna kännetecknas av dess sätt att arbeta och kallas i fysiologins värld för koncentrisk, statisk och excentrisk kontraktion. Att muskeln arbetar på ett förhållandevis entydigt sätt genom förkortning (kontraktion betyder förkortning) i samtliga faser kan vara lite svårt att greppa. Muskeln kämpar (vid arbete) mot ett tillstånd av förkortning trots att rörelsen (den visuella alltså då kroppsdelen rör sig) sker i motsatt riktning som när en arm sänks långsamt (excentriskt arbete). För allmänheten kan definitionerna positiv, negativ och statisk kontraktion vara av mer objektiv nytta då det tar hänsyn till den rörelse som sker och inte just hur muskeln arbetar inuti armen.

Alltså, lyfts en vikt uppåt mot tyngdkraften går den i en positiv riktning, stannar den är rörelsen statisk och sänks viken går den i negativ riktning (figur 1).

Figur 1. Muskelarbete. Källa: Karin Stillberg

Vanligen brukar det sägas att den koncentriska styrkan representerar 100% av exempelvis en maximal ansträngning; lyft av en hantel i positiv riktning. Med detta mått som grund har flertalet hävdat att högre belastning kan representera de två andra faserna vid muskelarbete. Med detta menas att kan en rörelse fullföljas i positiv riktning (att lyfta armen), det vill säga en repetition i ett visst utförande (finns ingen standard utan mer en godtycklig uppfattning hos bedömaren), är den belastningen 100% av den koncentriska styrkan. Med denna procentsats kan man då enkelt räkna ut den belastning man maximalt kan hålla stilla (återigen finns ingen standard hur länge) som då anses vara 120%, alltså 20% över den koncentriska maximala styrkan. Slutligen den belastning man långsamt (och kontrollerat) kan sänka maximalt är 140%, alltså 40% över den koncentriska (figur 2, visar dock ingen exakt procentsats mellan faserna). Hur exakta dessa uppskattningar är måste man ha överseende med men, att det föreligger en förhållandevis stor skillnad mellan dem, det är tydligt.

Utan att spåna för mycket rent akademiskt kring hur väl detta stämmer i forskningsresultat är det relativt enkelt att för sig själv bevisa om ovanstående föreligger genom att prova det på ett gym eller liknande. Hur stor skillnaden är (i procent) mellan de olika faserna är emellertid inte helt kartlagt eller bevisat genom forskning. En del hävdar att ovanstående procentsatserna är så nära en sanning man kan komma medans andra hävdar att det inte alls förhåller sig så.

Figur 2. Styrkan varierar under de olika faser som muskeln arbetar i. Källa: tyngre.se

Om vi stannar kvar i ämnet muskelarbete och tittar på skillnader i styrka under de olika faserna finner den tränande individen att denne är starkare dels i vissa lägen (genom hela rörelsebanan) men också under olika faser av muskelarbete, precis som beskrivits ovan. Exempelvis känns det lättare att sänka en vikt än att lyfta upp den. Flertalet har påpekat detta inom forskning som också undersökts i mängder av studier. Länge har det hävdats att muskeln är starkare i den sänkande, bromsande rörelsen strax följt av den statiska för att slutligen vara svagast i den fas då vikten lyfts uppåt.

Forskaren Jan Seger (Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm) har med ett forskarteam studerat detta sedan lång tid tillbaka och fann att det klassiska påståendet om fasernas skillnader inte riktigt stämmer överens med deras resultat (1). Kortfattat kan det sägas att resultaten pekar på att den excentriska fasen (alltså den sänkande eller bromsande) inte signifikant är den starkaste av faserna om den inte tränas till det. Snarare pekar forskarna på att de statiska och excentriska faserna är i stort lika starka. I studiens tester användes en mätmetod med isokinetisk belastning som ett verktyg att mäta styrka och därmed skillnaden. Man använde en dynamometer i form av en maskin kallad SPARK.

Isokinetisk belastning innebär att muskeln får jobba mot ett givet motstånd under en given rörelse. Iso är grekiska och betyder samma, kinetisk betyder rörelse. Samma hastighet och samma belastning genom rörelsebanan helt enkelt. Det finns flera fabrikat på isokinetiska mätinstrument bland annat två olika dynamometer typer; aktiva eller passiva (2), där den aktiva inte tillåter fri acceleration upp till den förinställda hastigheten uppnåtts. Användandet av en dynamometer vid mätningar av muskulär styrka är dock inte helt enkelt visar det sig. Det är alltid intressant att titta på huruvida de påståenden om forskningsresultat står sig i förhållande till andra uppfattningar om muskelarbete vilket återstoden av artikeln kommer att fokusera på.

Är en muskel naturligt lika stark i den statiska fasen som i den excentriska?

De svårigheter som finns med dynamiska tester är flera och direkt kopplat till det mätvärde som fås. Faktorer som gravitation, friktion, lagrad energi, kompressionskrafter och utrustningen är naturligtvis helt avgörande för resultatet. Dessa faktorer inverkar i synnerhet eftersom  mätningen föranleds av en rörelse och måste därav visas synnerligen hänsyn för att få ett adekvat mätvärde. Ambitionen bör stäva efter det, att vara så nära det är möjligt, om en sann och ren mätning av styrka är önskvärd.

Om vi tar hjälp av enkla modeller inom fysiken kan vi ofta (men absolut inte alltid) förstå oss på människan och dess förhållande till energi, kraft och rörelse (3). Muskelns arbete vid den excentriska fasen kan liknas det arbete som utgörs av en vikt hängandes i ett rep där repet har kontakt med en bordskant (figur 3). Om vikten sedan sänks ned utförs ett excentrisk arbete (rörelse sker i negativ riktning,  i tyngdkraftens riktning). Stannar du vikten avstannar arbetet och en statisk position erhålls. Hur är det då, är det verkligen så att de två faserna (att stanna vikten eller att sänka vikten) är likvärdiga i hur mycket muskulär kraft som behövs? Att den lyftande fasen kräver mer utveckling av kraft för muskeln är tydligt. Inte bara för att övervinna tyngdkraften utan också den friktion som utgörs av repet som gnids mot bordskanten. Det motsatta sker alltså om man sänker vikten; mindre kraft kommer att krävas än om man lyfter vikten, precis som att friktionen mot bordskanten hjälper till vilket kräver mindre kraftutveckling för muskeln. Varför modellen innefattar bordet och dess kant måste ses som obligatoriskt då friktion alltid spelar en roll vid muskelarbete och i synnerhet inuti muskeln. Därför kan vi inte i exemplet nöja oss med att repet fritt får hänga utan någon någon som helst kontakt eller yttre påverkan under rörelsen. Friktion föreligger alltid, inte sagt med hur stor påverkan, men absolut viktig som parameter. Sen att friktionen i muskeln ökar ju fler repetitioner som avverkas eller hur hastigheten justeras är en annan hypotes och infallsvinkel. Kort kan sägas att ju tröttare du blir i den koncentriska fasen, ju starkare blir den excentriska vid jämförelse. Resultatet blir att du nästintill alltid kan bromsa vikten även när du nått ditt repetitiva max i slutet av ett set.


Figur 3. Excentriskt (negativt) arbete och friktion. Källa: Fysiospecialisten.nu

Som tidigare påståtts kommer bordskanten att hjälpa till vid muskelarbetet genom den friktion som skapas mellan repet och bordet vid en sänkning av vikten. Resultatet blir alltså att vikten kommer kännas lättare. Det krävs således mindre kraft för att sänka vikten än att lyfta eller stanna den. Stannar vi vikten har friktionen ingen påverkan eftersom ingen rörelse sker och friktionen uteblir. Det ses som adekvat att ifrågasätta resultatet i studien från GIH som beskrivs ovan med stöd i fysikens lagar. Det är till och med så att det är omöjligt att förbise friktionen och dess påverkan då allt i vår värld påverkas av friktion, så också muskelarbete.

Kanske är det så att Seger och hans team har helt och fullt rätt i deras resultat och påståenden, kanske inte. Oavsett känns resultatet något haltande, inte för att skillnader föreligger utan att de med sådan säkerhet kan hävda att skillnaden inte alls är så stor som andra källor påstår.

Kort om energiåtgång

När muskeln arbetar (kontraherar) gör den det hela tiden tills den slutar aktivera sig och slappnar av. Energiåtgången och förbrukningen är olika beroende på i vilken fas muskeln arbetar. Mycket energi omvandlas och används hela tiden vilket måste ses som inte speciellt effektivt ur energisynpunkt. Detta gör muskeln till en förhållandevis ineffektiv arbetande enhet, rent ekonomiskt. Det bränsle som kroppens muskler kräver är kemisk energi som omvandlats i de fysiologiska processer som kroppen har. I och med att muskeln även jobbar i ett statiskt läge (stillastående) förbrukas även då energi, till stillnad från andra arbetande (mekaniska) enheter i vår värld. Ett faktum som stundtals glöms bort vid beräkningar av arbete och hur en kropp rent teoretiskt förbrukar energi eller utför arbete. Ofta antar man, för att möjliggöra beräkning överhuvudtaget, att energiomvandlingen eller arbetet är försumbart och utesluts från beräkningen. Men alltför ofta tas det inte i beaktande framförallt vid konceptuella tänk där olika träningsmetoder slåss mot varann för dominans av en enda metod som den optimala.

Ett grundläggande problem i denna bevisning är att bevismaterialet som ofta används (studier av olika slag som godtyckligt inkluderats i referenslistan) rent metodologiskt är rent av omöjliga att genomföra då mätvärdena är så missvisande på grund av det faktum att det är så oerhört svårt att forska på träning, styrka eller rörelser. Vi har helt enkelt allt för grova mätinstrument för att kunna kartlägga sann data, inte inom den enskilda studien i sig kanske , men absolut vid jämförelse med andra studier och även de som undersökt samma sak. Ett inte helt okontroversiellt ämne att kritisera då motargumenten ofta handlar om dignitet i påståenden och huruvida de står sig mot kontrollerade data och inte empirisk kunskap. Naturligtvis två “motpoler” men helt och hållet beroende av varann men aldrig enskilt starka. Just det där med “enskilt starka” borde lyftas mer inom den relativt slutna forskarvärlden där bevisligen flertalet insatta har en tendens att “ta på sig för stora skor” under medhåll av övrig akademisk elit. Naturligtvis gäller detta långt ifrån alla, men alltför ofta stöter man på detta inom den föreläsande träningsvärlden och dess forskare.

Vidare måste tilläggas att Jan Seger och den forskning som GIH tagit fram i fråga inte helt kan klandras för resultaten rent i sak. En trolig felkälla i det forskningsresultat (och flertalet andra studier som använder samma mätinstrument) är just den apparat som står för mätningarna; det isokinetiska mätinstrumentet. Huruvida det faktiska mätvärdet motsvarar den sanningsenliga verklighet kring mätning av styrka bör ifrågasättas (1). Det har ifrågasatts om mätinstrumentet verkligen mäter det den avser att mäta (på ett så korrekt sätt som det är möjligt att mäta resultatet av en specifik muskel eller muskelgrupps styrka). Det kan tillsynes uppfattas som märkligt att ifrågasätta det som kan ses som självklart; att pressa mot ett motstånd och få en adekvat mätning av styrka, punkt slut. Enkelt, eller hur? Tyvärr är det hela inte så enkelt och okomplicerat. Det är snarare ett mycket stort problem och förefaller vara oerhört svårt att korrekt mäta ren styrka. Den isokinetiska mätinstrumentets svagheter ligger delvis i just den isokinetiska belastningen. Ingen sådan rörelse är naturligt förekommande för kroppen vilket stegar ifrån den princip som handlar om “belastning av funktionell art” eller “naturligt förekommande rörelse”. Inte heller är hastighet i rörelser, i synnerhet hos idrottare, tillräckligt hög i mätningen. Oavsett så ger mätinstrumentet ett värde genom att muskeln jobbar mot ett motstånd under konstant hastighet genom både den koncentriska och excentriska fasen, det är självklart. Men det är inte samma sak som att värdet är fullständigt korrekt. Muskeln jobbar mot motståndet men kommer inte att aktiveras jämnt fördelat genom dess rörelsebana som en del kurvor ger skenet av.

Bilden nedan (figur 4) visar ett exempel från ett test av dynamisk och statisk styrka för lårets framsida. Y-axeln visar kraftutveckling och x-axeln antal grader i knäleden. Tydligt ses att kurvorna skiljer sig åt där blå kurva representerar koncentriskt muskelarbete och gul kurva excentriskt. De blå staplarna är statisk styrka. Man kan tydligt se att kurvorna som avser dynamisk styrka inte är i en jämn båge eller en rak linje i och med att muskeln inte arbetar jämnt genom hela dess rörelsebana (muskeln beter sig inte på ett sånt sätt att kraft slås på exakt jämnt från start till slut, kom ihåg att kroppen är en relativt ineffektiv arbetsmaskin vid jämförelse rent mekaniskt).

Figur 4. Styrkemätning av lårets framsida. Källa: NS/MI, Inc.

Då hastigheten är konstant vid isokinetisk mätning kommer rörelsen från maskinen att vid start applicera en kraft som muskeln snabbt skall arbeta emot. Som beskrivet ovan hinner inte muskeln rekryteras till fullo utan detta kräver dels en reaktion från hjärnan men också att muskelfibrerna hamnar i ett bättre läge där de är starkare. Notera att i figur 2 är hastigheten betydligt lägre än i andra studier, 25 grader per sekund mot exempelvis Jan Segers forskning som ligger som lägst på 30 grader per sekund. Detta löser vissa studier delvis genom att ha en kontrollerad acceleration och deceleration. Oavsett kommer problemet att kvarstå i och med att hastigheterna är betydligt högre än i exemplet ovan. Att hastigheten i mätningen måste vara relativt låg för en specifik och så korrekt mätning som är möjligt (vid rörelse) är undvikandet av en hastig stöt (alltså en plötslig accelerationskraft) oerhört viktigt. Det resulterar då inte i ett mått på ren styrka utan ett resultat av muskelarbetet. Resultatet har då inkluderat en betydande del kompressionskraft och mätningen kommer naturligtvis att avspegla det. En liknelse kan vara att slå med näven i bordet en bit ovan bordsskivan kontra lägga näven mot bordsskivan och trycka ned utan inverkan av en mekanisk rörelse med armen. Kontentan blir att kompressionskraft av det slag i första exemplet är inte en mätning av ren styrka utan ett resultat av flera olika krafter. Ett annat exempel att jämföra med är att på stället hoppa upp och ned på en badrumsvåg i syfte att få fram kroppsvikten. Ett mer logiskt tillvägagångssätt vore att stå stilla på vågen för mätvärdets skull.

Vidare kommer muskeln att jobba olika beroende av vinkeln som antingen ökar eller minskar när leden möjliggör rörelsen. Muskeln är olika stark genom hela dess rörelsebana. Lårets muskler på framsidan som i exemplet ovan är naturligt starkare mellan cirka 70-80 grader (figur 4), alltså vid en viss specifik vinkel. Hastigheten påverkar möjligheten att rekrytera muskeln vid dess arbete och borde rimligtvis inte vara konstant.

Alla dessa faktorer påverkar mätning av ren muskulär styrka. Denna artikel tar endast upp en bråkdel av dem. Tydligt är att det är en mycket svårt uppgift på ett korrekt och säkert sätt mäta ren styrka. Flera av dessa faktorer är kopplade till just rörelse. Så fort en rörelse sker (alltså vid all dynamisk testning) kommer felkällor att i olika stor utsträckning påverka resultatet. Men hur ska det då gå till? Muskeln måste ju arbeta och rörelse ske för att en mätning skall vara möjlig. Titta igen på bilden ovan så finns en fas som inte tagits upp än, det vill säga den statiska fasen, de blå staplarna. Vid statisk mätning kan inte dessa faktorer inverka på ett betydande sätt så som vid dynamisk testning. Kan det vara ett sätt att mäta ren styrka, ett steg i mer rätt riktning rent forskningsmässigt och åt en tänkbar standardiserad mätmetod?


  1. Almekinders, L., Oman, J. Isokinetic Muscle Testing: Is It Clinically Useful? The Journal of the American Academy of Orthopaedic Surgeons 1994;2(4):221-225.
  2. Westling, S.H., Seger, J.Y., Thorstensson, A. Effects of electrical stimulation on eccentric and concentric torque-velocity relationships during knee extension in man. Acta Physiologica Scandinavica. 1990;140:17–22.
  3. Giancoli, D C. (1998). Physics: principles and applications 5th ed. Prentice Hall

Henrik Crantz 2016-02-03 reviderad 2016-05-20

Är funktionell träning den optimala träningsformen för funktion? Del 2

Varierande koncept, varierande effekt

Funktionell träning har nått stort genomslag inom träningsindustrin. De kommande sidorna beskriver min professionella och personliga syn på begreppet funktionell träning som koncept och ifrågasätter de effekter som träningsindustrin gärna påvisar. Träningens motpart, som kan kallas ”ofunktionell träning” (här maskinträning), ställs som jämförande exempel för att på så sätt få ytterligheter ställda mot varandra. Ofta hävdar båda koncepten i slutändan samma sak; optimala effekter. Detta är del två i artikelserien.

På flera håll inom träningsindustrin premieras träningsformen funktionell träning. Gärna modernt presenterad, stundtals logiskt förankrad men alltid glorifierad. Oavsett om det handlar om gruppträning där övningar grupperade i olika stationer utgör grunden och där hög hastighet i utförandet garanterar resultat eller vid valet av individuella övningar med bollar och rep. Från företagens sida ses vanligen fördelar rent ekonomiskt då minimalt understöd krävs rent materiellt för att bedriva träningsformen, inte alltid naturligtvis men troligen en god grogrund för implementering. Oavsett vilket kommer jag i ett försök att dels visa varför gängse uppfattning haltar och har kraftigt överdrivits kring träningsformen och dess koncept, men också kort beskriva denna träningsprincip och dess motpart samt tydliggöra att funktionell träning som optimal träningsform skall ifrågasättas. Alltså träningskonceptet i förhållande till friskvården. Jag kommer uteslutande att fortsätta beskriva ”funktionell träning” som koncept och inte om träning är funktionell eller inte.

Låt oss återgå till den beskrivning av begreppet funktionell träning från Wikipedia som också citerades i del ett av denna artikelserie:

Functional training is a classification of exercise which involves training the body for the activities performed in daily life. Functional training, if performed correctly, will lead to better joint mobility and stability, as well as more efficient motor patterns. Improving these factors decreases the potential for an injury sustained during an athletic endeavor, performance in a sport. The benefits may arise from the use of training that emphasizes the body’s natural ability to move in six degrees of freedom (1). In comparison, though machines appears to be safer to use, they restrict movements to a single plane of motion, which is an unnatural form of movement for the body and may potentially lead to faulty movement patterns or injury (2).”

Om vi tittar lite närmare på stycket ovan för att utläsa vad som sägs och hur det sägs (oavsett referat eller inte) är det precis som med flertalet andra träningskoncept vad gäller effekter; bättre stabilitet och rörlighet, potentiell minskad risk för skador och att annan träning är sämre, till och med skadlig. Låt oss bryta ned det som skrivs:

Functional training is a classification of exercise which involves training the body for the activities performed in daily life.”

Enligt min mening är detta bra och logiskt beskrivet.

Functional training, if performed correctly, will lead to better joint mobility and stability, as well as more efficient motor patterns. Improving these factors decreases the potential for an injury sustained during an athletic endeavor, performance in a sport.”

Träning, i synnerhet om den är grenspecifik, leder vanligtvis till en stor del av det som beskrivs som ett effektivare sätt att utföra rörelserna. Det leder alltså till att utövaren blir mer effektiv i sitt utförande, ”starkare och stabilare” om man så vill, primärt från att träningen är grenspecifik. Vidare:

The benefits may arise from the use of training that emphasizes the body’s natural ability to move in six degrees of freedom (1). In comparison, though machines appears to be safer to use, they restrict movements to a single plane of motion, which is an unnatural form of movement for the body and may potentially lead to faulty movement patterns or injury (2).”

Här menar man att maskinträning inte alls är optimalt, till och med skadlig. Här beskrivs maskinträning som ”dysfunktionell” snarare än ”ofunktionell”. Maskinträning kommer inte att göra dig bättre på att utföra en viss grenspecifik rörelse primärt, men den kommer absolut inte skada dig (under förutsättning att du lär dig kontrollera kraften). Att rörelser som utförs i ett plan är ett märkligt påstående om att skaderisk föreligger. Kontrollerade krafter från fixerade källor skadar inte strukturerna vid träning i enskilda plan. Detta är direkt felaktigt. Däremot aktiveras den specifika muskeln isolerat utan aktivering av kringliggande muskler (möjligtvis med väldigt liten aktivering), en effekt som är eftersträvansvärd. Ta exemplet med en bicepscurl i maskin (figur 1) där den primära muskeln aktiveras isolerat med mycket liten inverkan av kringliggande muskulatur. I ett sådant fall kan man säga att träning av styrka är specifik och generell när den väl appliceras i ett helt annat sammanhang. Det skall tilläggas vid diskussionen rörande hållfasthet och risk som beskrivs enligt ovan att oavsett hur belastningar och krafter utsätter en struktur för så vet man inte hur pass stor belastning just en enskild persons strukturer klarar. Vi har en fingervisning, precis som i all annan forskning inom träning, men man kan inte med säkerhet veta. Jag kopplar detta till vikten av att kontrollera kraft. Kontrollerar vi (så bra vi kan) en kraft torde vi minska risken för skada. Vi kan inte påstå det till fullo, men risken minskar något än vid okontrollerade krafter. Diskussionen kring produktivitet som ett resultat av olika sätt att applicera en kraft är en annan infallsvinkel och diskussion.

Figur 1. Bicepscurl i maskin. Källa: bodytrading.com

Hur står sig dessa funktionella rörelser mot faktorer som anses vara av stort värde vid valet av övningar, rörelser och belastningar? Detta om grunden är att söka en optimering av träning i förhållande till det resultat som många inom friskvården och gymvärlden vill uppnå med mer muskler och mindre fett på kroppen. För att få en inblick i hur man ska ställa sig till en del av svaren på dessa frågor är det bra att titta lite närmare på vad en muskel gör och hur den beter sig.

En specifik muskel eller muskelgrupp har förmågan att utveckla kraft genom dess rörelsebana, hela dess rörelsebana, under förutsättning att man inte är skadad eller hindras på annat sätt. Rörelsebanan möjliggörs av den led som musklerna styr över och skapar på så sätt krafter vanligen genom att en rörelse sker. Ta över- och underarmen som exempel där dessa två kroppsdelar tillsammans bildar en led; armbågsleden. Skulle man mäta kraftutvecklingen som överarmens muskler biceps brachii utgör kan detta göras genom kraftmätning. I forskningssammanhang används vanligen en maskin (exempelvis ISOMED2000, Biodex, Kinetron, Fitron, Kin Com, Chattanooga m fl) som efter mätning ger en kurva. Dessa kraftkurvor ser olika ut beroende på vilken muskel som testas men vanligen så är man svag i början av en rörelse (exempelvis för överarmens muskler innebär detta fullt utsträckt i armbågsleden) och i slutet (vid full böjning). Förutom i ytterlägen så kommer musklerna att vara svagare och starkare i olika delar av rörelsebanan. Detta är en naturlig följd av att våra muskelfibrer rekryteras och kontraheras, viljan att kontrahera och belastningens art. Kraftkurvorna skiljer sig ofta från varandra beroende på vilken muskel som väljs att mäta kraften på. Om vi fortsätter att ha överarmens muskler som exempel är den vanligen starkast där leden är i ett mellanläge, omkring 90 grader. Det känns tydligt vid en bicepscurl med en skivstång. Andra muskler har kurvor som skiljer sig och ser annorlunda ut, exempelvis mm. ishiocrurales (hamstrings) som är starkast i början av rörelsen för att sedan bli svagare och svagare. Detta kan ses som helt naturligt och en del av vår evolution (vilket det också är) men också som en möjlighet till att stärka muskeln över hela rörelsebanan och inte enbart i de lägen där den är som starkast. För det är betydligt enklare att träna muskeln där den redan är stark. Kroppen väljer gärna att positionera in sig i ett starkt läge (nyttja aktiva och passiva strukturer maximalt för att inte tala om momentum) vilket då naturligt ger mindre utrymme för att stärka de delar i rörelsebanan om man inte är medveten om ovanstående.

Men hur är det nu med de optimala effekterna genom att träna på ett ”funktionellt sätt” exempelvis med bollar och TRX-band (figur 2), Pilates och kettlebells? Även den högt ärade skivstången brukas (eller missbrukas) vid användandet av till synes funktionella rörelser. Hur pass stor effekt får den tränande på styrka, smidighet, förbättrad kondition, skadeförebyggande effekt och förändras kroppssammansättning till det positiva med denna ideologi? Optimerar vi de effekter vi förväntar oss av träningen som går att härleda till detta mer rent strukturella (medvetet fokuserar inte denna skrift på endokrina, kognitiva, m.fl. effekter som också faller inom ramen) hos den tränande individen? Bevisligen så tränar flertalet på detta sätt och upplever positiva förbättringar (alltså ett resultat uppnås), inga tvivel om det. Men är det inte stor skillnad mellan ”ett resultat” och ”ett optimalt resultat”? Inte bara är det viktigt för idrottaren utan också för motionären (som vi nu fokuserar på). För många uteblir resultat helt och hållet trots goda råd och ett anpassat övningsupplägg. Det är inte alldeles ovanligt att individen faller bort från träningen med en förklaring att den enda förvärvade effekten av träningen resulterade i en skada. Skada beror sannolik av andra orsaker än valet av lågintensiva övningar då skada föranleds alltid av en kraft, vanligen okontrollerad.

Figur 2. TRX band. Källa: trxsystem.cz.

Flertalet övningar som används i den funktionella träningen jobbar vanligen inte genom hela rörelsebanan. Detta gör att belastningen inte finns (eller kan) appliceras på ett sådant sätt att den främjar ett fullgott rörelseutslag. Kanske inte heller dess mening kan många hävda utan verkar mer som en kontrollträning av exempelvis den neutrala zonen (3) om vi ser till ryggen. Helt relevant att komma med den infallsvinkeln, men då handlar inte diskussionen om optimal rörlighet och dess förmåga att verka i ett prestationsperspektiv utan mer åt rehabilitering (alltså träning på patienter) vilket naturligtvis är oerhört viktigt när indikation finns.

Hur ställer sig maximal styrka i förhållande till den funktionella träningen? Om vi har en övning som dels innefattar flera leder men som ställer oerhört höga krav på en mycket god balans har utövaren svårt att komma upp på en hög procent av 1RM eller 10 RM för den delen. Man kan inte träna svåra balansövningar och maximal styrka samtidigt om styrka skall optimeras. Det är troligen idag också mer vedertaget och accepterat även om det tidigare inte alls var självklart.

Att förlöjliga den specifika styrketräning (som vanligen primärt utövas i samhället av kroppsbyggare) har jag personligen fått höra gång efter annan. Jag satt en gång i möte med vårdkollegor; specialistsjukgymnast, ortoped, psykolog och överläkare i psykiatri där vi samtalade om träning för patienter före och efter operationer. Dessa personer skrattade när maskinträning kom på tal då denna typ av träning var ”ofunktionell” och ”inte gjord för patienter”. Däremot var bollar och rep den träning som hävdades ge optimala effekter och således enda åtgärd som var behövlig. Jag bet mig i tungan. Denna typ av åsikt ventilerades också frekvent under min grundutbildning och de vidareutbildningar jag senare gått. Senast av en framstående forskare inom ländryggssmärta och träning som behandling mot åkomman stod som föreläsare på en kurs för sjukgymnaster. Personen i fråga viftade bort det argument som lyfte träning i maskiner som ett led i att stärka en ryggpatient: “Men det är väl ingen som tränar i maskiner idag”, var svaret. Att det sedan finns bra studier i ämnet ländryggssmärta och specifik träning i maskin (helt ”ofunktionellt” enligt rådande forskare) med fantastiska resultat verkar helt förbisett (4).

Det skall tilläggas att maskinträning är den enda träningsform som varit en av de hetaste kandidaterna till Nobelpriset i medicin 1916 (5) och då genom Gustaf Zander (1835-1920) som överförde sjukgymnastikens mobilisering och träning till att utföras i maskiner. Senare har det hävdats att Arthur Jones (1927-2007), skaparen av Nautilus träningsmaskiner (figur 3), också kommit upp som nominerad efter de resultat från den forskning han varit delaktig i (4, 6). Dessa uppgifter måste dock ses som obekräftade då det råder en 50 årig sekretess på uppgifter kring nomineringsprocessen och vilka som inkluderats som potentiella pristagare.

Figur 3. Maskinträning; den enda träningsform som varit en av de hetaste kandidaterna till Nobelpriset år 1916. Källa: arthurjonesexercise.com.

Jag har haft turen att ha kollegor kring mig som inte varit av samma uppfattning som några av de jag nämner ovan. Jag gläds åt att alla inte är lika säkra på vad som är bäst och innehar en stor gnutta sunt förnuft och logiskt tänkande. Det behövs mer sådant synsätt i vården.

Att kombinera flera träningsfilosofier i ett träningsupplägg, exempelvis prestation och rehabilitering, för att ”inte missa något” kan ses som en attraktiv tanke som rent teoretiskt skapar en känsla av ett optimerat upplägg. När patienter med olika typer av besvär från rörelseapparaten behandlas av oss sjukgymnaster anpassas övningarna och upplägget till det bedömda tillståndet hos patienten. I det kliniska arbetet kan detta vara enskilda-, isolerade- eller generella övningar men också en kombination av dessa. Jag menar inte i denna artikel att täcka in patienter utan beskriver den kliniska vardagen i patientarbetet där specificitet är en av grundstenarna. Är du inte skadad eller en patient i den bemärkelsen kan en kombination av träningsfilosofier i ett program vara till mer ondo än nytta. Ondo för att du kan ses kasta bort tid som skulle kunna läggas på mer optimal träning eller något annat viktigt.

Komplexa övningar har naturligtvis en plats, alla rörelser och övningar har det. I synnerhet om det är patienter vi talar om. Men det vi ska fråga oss är hur effektiva de är när de appliceras i rätt kontext. För den skillnad det ofta spelas på mellan tränande människor i friskvården och patienter i sjukvården är inte så tydlig som man gärna hävdar. Att patienter inom vården och i synnerhet när denne söker för smärta har vi sjukgymnaster en träningsbehandling som innefattar medvetandegörande och kontroll. Men hur gångbart är detta för den som inte har smärta, det är det centrala. Och om man har smärta, är skillnaden så stor om vi gärna påstår? Patienter är, precis som friska eller icke skadade, i precis lika stort behov av att utveckla styrka, flexibilitet och skadeförebyggande åtgärder. Någonstans måste vi enas om att alla som tränar gör det på grund av dess effekter. Sen om effekten är rent kroppsligt strukturell eller psykisk är sekundärt. Alla tränar för träningens effekt och då kommer den självklara uppföljande frågan: Varför inte träna optimalt? Att optimera effekterna skapar träningslust och välmående för att inte tala om en stark kropp i ett stärkt psyke som ett resultat av allt arbete och tid man lagt ned.


Om den tränande letar efter optimala effekter i sin träning finns bättre sätt att träna upp sin funktion än genom enbart ”funktionell träning”. Det är tydligt att som konceptuellt tänkande och optimal träningsform lovar ”funktionell träning” stort men håller betydligt tunnare. I synnerhet om man är medveten och har bestämt sig för i vilken sfär denna tolkning och kunskap skall hamna. Är träningens syfte att prehabilitera, rehabilitera, prestera, aktivera eller på annat sätt inge rörelser eller aktivering av en individ? I vilken del av det spektrum som träning utgör kan man mötas och samtala? Den funktionella träningen har undgått detta till viss del och återfinns på flera håll i träningsvärldens industri och ofantliga landskap. Återigen, ja denna artikelserie är provokativ, men det finns fog för det. Vi är flera som ser på när träning fortsätter vara en industri där det mer än gärna sprids nya sanningar (lögner kan vara ett bättre ord) i form av moderna träningssätt och påstådda effekter. Flertalet köper dess förklaringar och argument (så också dessa argument som presenteras här mot den rådande uppfattningen) vilket är helt naturligt. Naturligt? Som tidigare påpekats har människan en nedärvd förmåga, eller tendens, att inte leta efter sanning utan efter drömmar. Man behöver naturligtvis inte se det så radikalt men kriget om din uppmärksamhet är så påtaglig och viktig i samhället för att en ekonomisk drivkraft skall blomstra men samtidigt råder ett brinnande, våldsamt ointresse för din uppfattning eller åsikt. Klart du kan få ventilera din åsikt men den blir strax överkörd av säljargument och vips har du skrivit upp dig på ett 24 månaders gymkort med obligatorisk autogirering. Och gymmet där kortet såldes var ju så fint och personen i kassan sade de ju att träning här var den bästa. Om åsikter och känslor styr våra val vi presenteras inför vad gällande träning så är vi illa ute. Det gör det naturligtvis idag, våra val styrs medvetet och omedvetet. Men notera att det står åsikter och känslor inte fakta och känslor. För en sak är helt säker vid valet av träning och de val du presenteras för: de måste sälja. Företagens sanning och vilja att driva mänskligheten framåt ligger ofta i det som på franska kallas ”suivre l’argent” eller ”följ pengarna”. Hitta industrins drivkraft så kommer du också finna svar som inte nödvändigtvis är förenade med sunt förnuft eller ens logik.

Slutligen, att skilja på träning av färdighet och träning av ren styrka och volym är nödvändigt. Det är hög tid att återta begreppet funktionell träning och inkludera den typ av träning som vanligen har störst effekt på en individs funktion; högintensiv styrketräning både i maskiner och med fria vikter.


  1. Orr, R.M. (2013). [Http http://works.bepress.com/rob_orr/36 “Movement Orientated Training for the Kinetic and Cyber Warrior” Tactical Strength and Conditioning Conference 2013. Norfolk, Virginia, USA. Apr. 2013.”]
  2. Burton, C. (2007). “What is Functional Resistance Training?” Retrieved 2007-08-26
  3. White AA, Panjabi MM. (1990). Clinical Biomechanics of the spine. 2nd ed. Philadelphia: Lippincott.
  4. Graves JE, Pollock ML, Foster D, Leggett SH, Carpenter DM, Vuoso R, Jones A. Effect of training frequency and specificity on isometric lumbar extension strength. Spine (Phila Pa 1976). 1990 Jun;15(6):504-9.
  5. Hansson N, Ottosson A. (2015). Nobel Prize for Physical Therapy? Rise, Fall, and Revival of Medico-Mechanical Institutes. Phys Ther. 2015 Aug;95(8):1184-94.
  6. Bannister G. (2013). If you like exercise… Chances are you’re doing it wrong. Proper Strength Training for Maximum Results. iUniverse

Skrivet av Henrik Crantz 2014-07-03 reviderad 2015-12-13

Är funktionell träning den optimala träningsformen för funktion? Del 1

Begreppen och frågorna

Funktionell träning”, ”funktionell motståndsträning” och ”funktionell styrka” har som begrepp under senare år fått en allt mer framträdande roll i media och hos gemene när träning kommer på tal. Det kan omöjligtvis undgått någon då vi vanligen kommer i kontakt med begreppen i anslutning till var vi kan tillförskaffa oss träningseffekterna av denna till synes nya, moderna träningsform. Vad funktionell träning är för typ av träning är en frågeställning som intresserar. Fråga exempelvis verksamma sjukgymnaster, intresserade läkare, personliga tränare eller allehanda träningsintresserade där en uppsjö av olika definitioner på begreppet skulle tona upp. I svaret på frågeställningen skulle säkerligen tänkbara övningar som representerar benämningen framhävas med troligen en gemensam nämnare; komplexa balansövningar på boll eller med band är goda representanter för funktionell träning. Traditionell träning i maskiner ses vanligen inte som funktionell träning enligt definitionen och dess tolkning generellt sett. Men hur stor är skillnaden mellan träningsformerna i resultat sett? Är det ofunktionellt att träna i maskiner eller med isolerade övningar så som bicepscurl med skivstång? Följande debattartikel i två delar tar upp denna fråga med fokus på optimala effekter av att styrketräna.

Benämningen funktionell träning kommer ursprungligen från det medicinska fältet och är en beskrivning av rehabiliterande träning på patienter som i olika stadier har ett behov av att återfå funktion ofta efter ett rörelserelaterat besvär. Denna del av en behandling är mer känd som proprioceptiv neuromuskulär facilitering (PNF). Grunden i PNF är att träningen bedrivs mot ett motstånd i ett rörelsemönster som är så optimalt mot det mönster kroppen rör sig med i en given situation i vardagen. Som exempel kan nämnas en rotationsrörelse som efterliknas i en kontrollerad träningssituation. Patienter som bedöms ha ett behov av detta inom vården hanteras vanligen av sjukgymnaster där de undersöks, bedöms och tränas. Den genomgående röda tråden i vilka som tränas med en viss typ av funktionell träning på instabila underlag har vunnit stor mark exempelvis genom ett framgångsrikt rehabiliteringskoncept på instabila underlag startat av Berta och Karen Bobath på patienter med neurologisk nedsättning (1,2). Träning är och förblir några av de viktigaste komponenterna i en rehabilitering där funktion och styrka är central. För ett stort antal patienter är detta helt och hållet avgörande för deras livskvalité. Bevisligen är tillvägagångssättet väl fungerande inom rehabiliteringen och begreppet har allt sedan dess vandrat sig in på gymmen och därmed in i friskvården.


En förutsättning för att kunna beskriva något för en andra part kräver vanligen att nyckelord och begrepp är någorlunda definierade. Missförstånd eller andra åsikter om en text, så även denna, är mer regel än undantag och där ett tydliggörande av de definitioner som denna text lutar sig på kan möjliggöra en god diskussion och någorlunda förhindra missuppfattningar. Den definition på vad funktionell träning/funktionell motståndsträning är varierar kraftigt i litteraturen och i dess beskrivning allt helt beroende på var denne letar. Medvetet har definitionen ovan fått representera denna text med hänsyn till dess referenser, men naturligtvis finns andra definitioner som också de är goda representanter. Men oavsett vilken definition en text baseras på bör en ren semantisk infallsvinkel också vara på sin plats. Särskiljer vi orden funktion och träning åt så speglar definitionen en träningsform som ämnar förbättra utförandet av en viss aktivitet med hjälp av övningar som liknar eller återspeglar en komplex serie av rörelser som kroppen utför, exempelvis springa, hoppa eller kasta. Tidigare myntades ”att träna i öppna eller slutna kedjor” vilket vanligen kan härledas till funktionell träning som att träna i slutna kedjor, alltså sammansatta rörelser och leder som arbetar samtidigt.

Figur 1. Bobathboll. Källa: medema.se


Ett annat begrepp som används i dessa träningssammanhang är benämningen funktionell styrka. Ett mer märkligt begrepp som kan ses något mer krångligt att definiera, vilket det inte torde vara. Styrka är funktionell i sig själv vilket gör begreppet relativt tydligt som det är. Att definiera funktionell styrka som ”den styrka som krävs för att aktivera sig i sin vardag” kan tänkas vara en enklare definition på begreppet. Det faller sig naturligt att inget träningskonceptet har monopol på begreppet.

Om vi återgår till definitionen och begreppet funktionell träning kan en sökning på internet, och då på den populära siten Wikipedia, representera en beskrivning av träningen:

Functional training is a classification of exercise which involves training the body for the activities performed in daily life. Functional training, if performed correctly, will lead to better joint mobility and stability, as well as more efficient motor patterns. Improving these factors decreases the potential for an injury sustained during an athletic endeavor, performance in a sport. The benefits may arise from the use of training that emphasizes the body’s natural ability to move in six degrees of freedom.” (3)

Definitionen av funktionell träning enligt ovan menar vanligtvis övningar som involverar flera leder samtidigt som gärna utmanar balans eller annan komplex kroppslig funktion som ställer krav på att tolka proprioceptiv information, skall premieras i träningen. Totalen blir en mer komplex serie av rörelser med andra ord. Övningsmässigt talas det ofta om övningar som utförs exempelvis med kroppen som belastning med eller utan redskap, träning på balansplatta, TRX-band, bollar (figur 1), varierade cross-training eller kettlebells (figur 2). Detta är enbart några exempel där övningarna varierar stort i utförandet och vanligt är att flera övningar kombineras samtidigt. Den gemensamma nämnaren här är som tidigare nämnts att övningarna är mer komplexa och därmed får utövaren att fokusera och jobba på ett annat sätt än vid isolerade rörelser.

Figur 2. Crossfit. Källa: maddastern.com


Om det finns funktionell träning så borde det finnas en motpart; ofunktionell träning. Vad som skulle kunna vara ofunktionell träning framkommer också i litteraturen (4). Många menar att det är träning som ämnar påverka funktion negativt (precis som beskrivningen inger) eller ge ett resultat som inte är överförbart till kroppslig funktion, exempelvis träning för estetik skulle kunna tillskrivas detta. Exempel på övningar som ses som ofunktionella är alltså detta både i utförande och i resultatet av att träna dem. Övningar som är mer isolerade i sitt utförande exempelvis benpress i maskin (figur 3), bicepscurl eller sittande benspark faller inom denna kategori. De ses som ofunktionella på grund av att rörelsen sker endast i ett plan, i en fixerad position, och tros därmed inte kunna överföras till det vardagliga livets rörelser. Kontentan blir att maskinträning är ofunktionell träning i utförande och så även i resultatet av denna träning. Dessutom kan den till och med skada utövaren (mer om det i del två av den här artikelserien). Vi står alltså med en förhållandevis tydlig skillnad mellan icke isolerade övningar (funktionell träning) och isolerade övningar (ofunktionell träning). Två träningsfilosofier där båda sticker ut och gärna hävdar optimala belastningar och effektutveckling av styrka, rörlighet och minskad risk för skador.

Figur 3. Benpress i maskin. Källa: medema.se

Transaktionen mellan just dåtidens funktionella träning och dess implementering från sjukvården till friskvården har skett på senare tid. Dessförinnan tränades flera patienter i mer fixerade positioner assisterade av flertalet behandlande sjukgymnaster som utgjorde belastningen (figur 4). Notera att den belastning som appliceras av de assisterande männen inte på något sätt var jämn genom hela rörelsebanan, således relativt ofunktionellt jämförelsevis. Senare tillkom träningsmaskiner (se Gustaf Zander, 1835-1920, genom hans överföring från manuell sjukgymnastik till maskiner) med syfte att ersätta människan och ge en mer mätbar utveckling av träningen. Detta gjordes i maskinerna ofta med fokus på långsamma, kontrollerade rörelser och kontraktioner av muskler.

Figur 4. Träning av musklerna på lårets baksida assisterad av sjukgymnaster. Källa: Nationella arkivet, Sverige.

Det är sedermera vanligt att ifrågasätta nyttan av att träna långsamt i maskiner och då framför allt kopplat till hur det kan påverka idrottsprestation (5) . En vanlig och attraktiv tanke som slår vid första anblick är just att funktionen optimeras av den funktionella träningen, precis som benämningen inger. Detta har också tillvaratagits av idrottare och interageras i befintliga träningsupplägg. Exempelvis tränar utövaren styrketräning med fokus på maxstyrka läggs vanligen en del av träningen också på skadeförebyggande övningar med motiveringen ökad stabilitet och balans. Tillägget läggs ofta in som en separat del i upplägget eller efter ett ordinarie träningspass. Tillvägagångssättet att implementera den funktionella träningen ser olika ut, detta är enbart ett enkelt exempel på hur det kan se ut. Att inslagen av den funktionella träningen finns med i flertalet upplägg, ofta med tanken ”utifall att det skulle behövas lite extra styrka och stabilitet i en led”, är vanligt förekommande. Filosofin bakom är alltså ett förebyggande. Ofta ges en förklaringsmodell där bland annat goda effekter är att vänta som ökad styrka och rörlighet, primärt skadeförebyggande samt grenspecifika förbättringar hos idrottaren. Här kan tilläggas att den attraktiva tanken ”träna lite av varje för att inte missa något” kan betraktas som bristfällig. Är det möjligt att direkt föra över dessa övningar från forskningen på patienter till friskvården där den tränande inte uppvisar dessa dysfunktioner? Det står tämligen klart att en styrkelyftare som tränar med skivstång (dess träning- och tävlingsredskap) kräver detta för att kunna utföra de ytterst specifika rörelser som de olika delgrenarna har. Lika självklart är det för fotbollsspelaren som är beroende av sin fotboll och hur specifikt den är konstruerad. Om den tränande skulle ersätta skivstången med en ihålig kula som fylls med vikter eller att byta ut fotbollen mot ett bowlingklot kan det tänkas att det skulle ställa till det för den tränande då det tekniska utförandet blir minst sagt stört. Mer kring tankar om detta i del två av artikelserien.

Figur 5. Modernt gym. Källa: Wikimedia

Träningsindustrin i sin dynamiska natur har sedan urminnes tider gett oss nya begrepp och nygamla sätt att träna (figur 5). Den är i ständig förändring och kommer så att förbli, på gott och ont. Funktionell träning ingår ofta i de olika gymmens verksamheter på olika sätt där den nu fyller ett tomrum. Detta tomrum verkar ha inrättats med motiveringen att det var mer betydande än tidigare träning, mer ”riktig träning för kroppen”, där överförbarheten av effekterna till kroppens funktion vid rörelser var total och detta vid jämförelse med tidigare traditionell gymträning (i maskiner eller med skivtång). Inte sällan talas det som tidigare nämnts om optimala effekter i form av styrka och stabilitet samt att den är en garant mot uppkomst av skador. Tydligt är det dock och genomsyrar det massmediala flödet i ämnet; den är ett stående inslag hos dagens predikanter i form av individer, gymkedjor eller olika träningsföretag. Genomslagskraften har varit och är enorm.

Är då funktionell träning pusselbiten som har störst effekt i träningens upplägg? Flera forskare, framstående personer och vetenskapliga artiklar hävdar ofta detta så som den amerikanske sjukgymnasten och doktorn Paul Chek där han hävdar att funktionell träning är överlägsen traditionell styrketräning och därmed alltid optimal i slutändan (4). De effekter som presenteras, talas om främst och diskuteras är ur ett prestationsperspektiv ofta för någon specifik idrott. Men den generella prestationen? Alltså grundstenen i det mer idrottsspecifika, där syfte är att optimera muskeltillväxt, rörlighet och styrka oavsett vad individen i slutändan skall använda de förvärvade effekterna till. Hur ska den träningen betraktas? Som sekundär, specialiserad eller bortkastad?

För att kunna påstå detta måste en förståelse för den externa belastningen, dess utförande och effekt tydliggöras. Att en effekt ses av en viss typ av träning är inte en kvittens på att det resultat som uppvisats är optimalt. Kanske är det den del av träning som inte synliggörs som har störst effekt. I forskningssammanhang är detta något som ständigt tampas med; att säkerställa mäta det som avses att mäta. Flera utövare och tränare har ofta problem med att effektivisera sin träning med en god förståelse till grund om varför det blev som det blev, just för att det är mycket svårt att bena ut. Uppenbart blir det om träningsfrekvensen tätnar och en skada uppstår. Flertalet träningsprinciper bottnar i vilseledda påståenden om effekter och i många fall rena lögner baserat på försäljningen av en viss produkt eller koncept. Det utövarna då upplever är uteblivna resultat eller ännu värre, fått vilseledande information. Att vilseleda är alltid värre då det skapar en lögn för fler än bara en enskild människa och resulterar i att en god grogrund för mytbildning kan florera och manifestera sig. Inget konstigt med det, för så ser verkligheten ut. Oavsett träningsform så har en ofantligt stor del av dess kunskap kommit från empiri och inte genom forskning vilket är helt naturligt. Det stora intresset för träning och forskning ger stora möjligheter att utröna effekterna av träning. Idag har vi möjlighet att inom vissa få områden kunna mäta, insamla och granska data skapad i en forskningssituation som senare publiceras i en artikel om det som observerats och är i bästa fall korrekt (läs ärligt analyserat) och tydligt presenterad. En grundsten i en god förståelse för hur kopplingen mellan forskning och träning på bästa sätt integreras är det bra att ha klart för sig och bli påmind om att det var forskarna som gick till tränarna (och de tränande) med frågor hur de gjorde för att få sina resultat och inte tvärtom. Klart är att det omvända skett men i betydligt mindre frekvens. Tränarna och utövarna hade alltså redan löst en stor del av gåtan om hur de skulle träna för att nå sina resultat. Självklart var säkerligen inte upplägget helt vattentätt, vilket är omöjligt att kräva då det inte rent metodologiskt handlade om att studera något i en forskningssituation utan att få utövaren att utveckla sin förmåga genom erfarenhet. Idag finns en övertro att gå via forskare för att söka hur utövaren optimalt skall träna där den erfarenhet som tidigare presenterats av tränare känns ålderdomlig och tråkig. Det har blivit betydligt bättre på senare år men det är bra att bli påmind om hur och varför vi tränar som vi gör. Forskning är jätteviktig, erfarenhet likaså och bör sammansmälta i träningsupplägget. Det kräver självklart sin man eller kvinna för att sortera i den myriad av information från experter, artiklar, böcker och övriga massmediala flödet. Träning skall vara produktiv och logiskt förankrad. Får en utövare inte det tänkta resultatet är något fel och något bör ändras på. Men hur skall det ändras och vem kan bistå med kunnandet?

Nästa del i denna artikelserie kommer att fokusera på effekterna av funktionell träning och dess motpart.


  1. Lennon S, Ashburn, A. The Bobath concept in stroke rehabilitation: a focus group study of the experienced physiotherapists’ perspective. Disability and Rehabilitation. 2000; 22(15): 665-674
  2. Knox V, Evans AL. Evaluation of the functional effects of a course of Bobath therapy in children with cerebral palsy: a preliminary study. Developmental Medicine & Child Neurology. 2002; 44: 447-460
  3. Orr, R.M. (2013). [Http http://works.bepress.com/rob_orr/36 “Movement Orientated Training for the Kinetic and Cyber Warrior” Tactical Strength and Conditioning Conference 2013. Norfolk, Virginia, USA. Apr. 2013.”]
  4. Chek, Paul. (2000). Movement That Matters. San Diego, CA. Chek Institute
  5. Woxnerud K, Nunez J. (2011). Träna med balansboll/balansplatta. SISU Idrottsböcker

Skrivet av Henrik Crantz 2014-05-01