Är funktionell träning den optimala träningsformen för funktion? Del 1

Begreppen och frågorna

Funktionell träning”, ”funktionell motståndsträning” och ”funktionell styrka” har som begrepp under senare år fått en allt mer framträdande roll i media och hos gemene när träning kommer på tal. Det kan omöjligtvis undgått någon då vi vanligen kommer i kontakt med begreppen i anslutning till var vi kan tillförskaffa oss träningseffekterna av denna till synes nya, moderna träningsform. Vad funktionell träning är för typ av träning är en frågeställning som intresserar. Fråga exempelvis verksamma sjukgymnaster, intresserade läkare, personliga tränare eller allehanda träningsintresserade där en uppsjö av olika definitioner på begreppet skulle tona upp. I svaret på frågeställningen skulle säkerligen tänkbara övningar som representerar benämningen framhävas med troligen en gemensam nämnare; komplexa balansövningar på boll eller med band är goda representanter för funktionell träning. Traditionell träning i maskiner ses vanligen inte som funktionell träning enligt definitionen och dess tolkning generellt sett. Men hur stor är skillnaden mellan träningsformerna i resultat sett? Är det ofunktionellt att träna i maskiner eller med isolerade övningar så som bicepscurl med skivstång? Följande debattartikel i två delar tar upp denna fråga med fokus på optimala effekter av att styrketräna.

Benämningen funktionell träning kommer ursprungligen från det medicinska fältet och är en beskrivning av rehabiliterande träning på patienter som i olika stadier har ett behov av att återfå funktion ofta efter ett rörelserelaterat besvär. Denna del av en behandling är mer känd som proprioceptiv neuromuskulär facilitering (PNF). Grunden i PNF är att träningen bedrivs mot ett motstånd i ett rörelsemönster som är så optimalt mot det mönster kroppen rör sig med i en given situation i vardagen. Som exempel kan nämnas en rotationsrörelse som efterliknas i en kontrollerad träningssituation. Patienter som bedöms ha ett behov av detta inom vården hanteras vanligen av sjukgymnaster där de undersöks, bedöms och tränas. Den genomgående röda tråden i vilka som tränas med en viss typ av funktionell träning på instabila underlag har vunnit stor mark exempelvis genom ett framgångsrikt rehabiliteringskoncept på instabila underlag startat av Berta och Karen Bobath på patienter med neurologisk nedsättning (1,2). Träning är och förblir några av de viktigaste komponenterna i en rehabilitering där funktion och styrka är central. För ett stort antal patienter är detta helt och hållet avgörande för deras livskvalité. Bevisligen är tillvägagångssättet väl fungerande inom rehabiliteringen och begreppet har allt sedan dess vandrat sig in på gymmen och därmed in i friskvården.

 

En förutsättning för att kunna beskriva något för en andra part kräver vanligen att nyckelord och begrepp är någorlunda definierade. Missförstånd eller andra åsikter om en text, så även denna, är mer regel än undantag och där ett tydliggörande av de definitioner som denna text lutar sig på kan möjliggöra en god diskussion och någorlunda förhindra missuppfattningar. Den definition på vad funktionell träning/funktionell motståndsträning är varierar kraftigt i litteraturen och i dess beskrivning allt helt beroende på var denne letar. Medvetet har definitionen ovan fått representera denna text med hänsyn till dess referenser, men naturligtvis finns andra definitioner som också de är goda representanter. Men oavsett vilken definition en text baseras på bör en ren semantisk infallsvinkel också vara på sin plats. Särskiljer vi orden funktion och träning åt så speglar definitionen en träningsform som ämnar förbättra utförandet av en viss aktivitet med hjälp av övningar som liknar eller återspeglar en komplex serie av rörelser som kroppen utför, exempelvis springa, hoppa eller kasta. Tidigare myntades ”att träna i öppna eller slutna kedjor” vilket vanligen kan härledas till funktionell träning som att träna i slutna kedjor, alltså sammansatta rörelser och leder som arbetar samtidigt.

64045-64075_Bobathball-ABS-45+75cm_P_01_web
Figur 1. Bobathboll. Källa: medema.se

 

Ett annat begrepp som används i dessa träningssammanhang är benämningen funktionell styrka. Ett mer märkligt begrepp som kan ses något mer krångligt att definiera, vilket det inte torde vara. Styrka är funktionell i sig själv vilket gör begreppet relativt tydligt som det är. Att definiera funktionell styrka som ”den styrka som krävs för att aktivera sig i sin vardag” kan tänkas vara en enklare definition på begreppet. Det faller sig naturligt att inget träningskonceptet har monopol på begreppet.

Om vi återgår till definitionen och begreppet funktionell träning kan en sökning på internet, och då på den populära siten Wikipedia, representera en beskrivning av träningen:

Functional training is a classification of exercise which involves training the body for the activities performed in daily life. Functional training, if performed correctly, will lead to better joint mobility and stability, as well as more efficient motor patterns. Improving these factors decreases the potential for an injury sustained during an athletic endeavor, performance in a sport. The benefits may arise from the use of training that emphasizes the body’s natural ability to move in six degrees of freedom.” (3)

Definitionen av funktionell träning enligt ovan menar vanligtvis övningar som involverar flera leder samtidigt som gärna utmanar balans eller annan komplex kroppslig funktion som ställer krav på att tolka proprioceptiv information, skall premieras i träningen. Totalen blir en mer komplex serie av rörelser med andra ord. Övningsmässigt talas det ofta om övningar som utförs exempelvis med kroppen som belastning med eller utan redskap, träning på balansplatta, TRX-band, bollar (figur 1), varierade cross-training eller kettlebells (figur 2). Detta är enbart några exempel där övningarna varierar stort i utförandet och vanligt är att flera övningar kombineras samtidigt. Den gemensamma nämnaren här är som tidigare nämnts att övningarna är mer komplexa och därmed får utövaren att fokusera och jobba på ett annat sätt än vid isolerade rörelser.

madda-cermenate
Figur 2. Crossfit. Källa: maddastern.com

 

Om det finns funktionell träning så borde det finnas en motpart; ofunktionell träning. Vad som skulle kunna vara ofunktionell träning framkommer också i litteraturen (4). Många menar att det är träning som ämnar påverka funktion negativt (precis som beskrivningen inger) eller ge ett resultat som inte är överförbart till kroppslig funktion, exempelvis träning för estetik skulle kunna tillskrivas detta. Exempel på övningar som ses som ofunktionella är alltså detta både i utförande och i resultatet av att träna dem. Övningar som är mer isolerade i sitt utförande exempelvis benpress i maskin (figur 3), bicepscurl eller sittande benspark faller inom denna kategori. De ses som ofunktionella på grund av att rörelsen sker endast i ett plan, i en fixerad position, och tros därmed inte kunna överföras till det vardagliga livets rörelser. Kontentan blir att maskinträning är ofunktionell träning i utförande och så även i resultatet av denna träning. Dessutom kan den till och med skada utövaren (mer om det i del två av den här artikelserien). Vi står alltså med en förhållandevis tydlig skillnad mellan icke isolerade övningar (funktionell träning) och isolerade övningar (ofunktionell träning). Två träningsfilosofier där båda sticker ut och gärna hävdar optimala belastningar och effektutveckling av styrka, rörlighet och minskad risk för skador.

training-828760_1920
Figur 3. Benpress i maskin. Källa: medema.se

Transaktionen mellan just dåtidens funktionella träning och dess implementering från sjukvården till friskvården har skett på senare tid. Dessförinnan tränades flera patienter i mer fixerade positioner assisterade av flertalet behandlande sjukgymnaster som utgjorde belastningen (figur 4). Notera att den belastning som appliceras av de assisterande männen inte på något sätt var jämn genom hela rörelsebanan, således relativt ofunktionellt jämförelsevis. Senare tillkom träningsmaskiner (se Gustaf Zander, 1835-1920, genom hans överföring från manuell sjukgymnastik till maskiner) med syfte att ersätta människan och ge en mer mätbar utveckling av träningen. Detta gjordes i maskinerna ofta med fokus på långsamma, kontrollerade rörelser och kontraktioner av muskler.

sjukgymnastik
Figur 4. Träning av musklerna på lårets baksida assisterad av sjukgymnaster. Källa: Nationella arkivet, Sverige.

Det är sedermera vanligt att ifrågasätta nyttan av att träna långsamt i maskiner och då framför allt kopplat till hur det kan påverka idrottsprestation (5) . En vanlig och attraktiv tanke som slår vid första anblick är just att funktionen optimeras av den funktionella träningen, precis som benämningen inger. Detta har också tillvaratagits av idrottare och interageras i befintliga träningsupplägg. Exempelvis tränar utövaren styrketräning med fokus på maxstyrka läggs vanligen en del av träningen också på skadeförebyggande övningar med motiveringen ökad stabilitet och balans. Tillägget läggs ofta in som en separat del i upplägget eller efter ett ordinarie träningspass. Tillvägagångssättet att implementera den funktionella träningen ser olika ut, detta är enbart ett enkelt exempel på hur det kan se ut. Att inslagen av den funktionella träningen finns med i flertalet upplägg, ofta med tanken ”utifall att det skulle behövas lite extra styrka och stabilitet i en led”, är vanligt förekommande. Filosofin bakom är alltså ett förebyggande. Ofta ges en förklaringsmodell där bland annat goda effekter är att vänta som ökad styrka och rörlighet, primärt skadeförebyggande samt grenspecifika förbättringar hos idrottaren. Här kan tilläggas att den attraktiva tanken ”träna lite av varje för att inte missa något” kan betraktas som bristfällig. Är det möjligt att direkt föra över dessa övningar från forskningen på patienter till friskvården där den tränande inte uppvisar dessa dysfunktioner? Det står tämligen klart att en styrkelyftare som tränar med skivstång (dess träning- och tävlingsredskap) kräver detta för att kunna utföra de ytterst specifika rörelser som de olika delgrenarna har. Lika självklart är det för fotbollsspelaren som är beroende av sin fotboll och hur specifikt den är konstruerad. Om den tränande skulle ersätta skivstången med en ihålig kula som fylls med vikter eller att byta ut fotbollen mot ett bowlingklot kan det tänkas att det skulle ställa till det för den tränande då det tekniska utförandet blir minst sagt stört. Mer kring tankar om detta i del två av artikelserien.

gym-595597_1920
Figur 5. Modernt gym. Källa: Wikimedia

Träningsindustrin i sin dynamiska natur har sedan urminnes tider gett oss nya begrepp och nygamla sätt att träna (figur 5). Den är i ständig förändring och kommer så att förbli, på gott och ont. Funktionell träning ingår ofta i de olika gymmens verksamheter på olika sätt där den nu fyller ett tomrum. Detta tomrum verkar ha inrättats med motiveringen att det var mer betydande än tidigare träning, mer ”riktig träning för kroppen”, där överförbarheten av effekterna till kroppens funktion vid rörelser var total och detta vid jämförelse med tidigare traditionell gymträning (i maskiner eller med skivtång). Inte sällan talas det som tidigare nämnts om optimala effekter i form av styrka och stabilitet samt att den är en garant mot uppkomst av skador. Tydligt är det dock och genomsyrar det massmediala flödet i ämnet; den är ett stående inslag hos dagens predikanter i form av individer, gymkedjor eller olika träningsföretag. Genomslagskraften har varit och är enorm.

Är då funktionell träning pusselbiten som har störst effekt i träningens upplägg? Flera forskare, framstående personer och vetenskapliga artiklar hävdar ofta detta så som den amerikanske sjukgymnasten och doktorn Paul Chek där han hävdar att funktionell träning är överlägsen traditionell styrketräning och därmed alltid optimal i slutändan (4). De effekter som presenteras, talas om främst och diskuteras är ur ett prestationsperspektiv ofta för någon specifik idrott. Men den generella prestationen? Alltså grundstenen i det mer idrottsspecifika, där syfte är att optimera muskeltillväxt, rörlighet och styrka oavsett vad individen i slutändan skall använda de förvärvade effekterna till. Hur ska den träningen betraktas? Som sekundär, specialiserad eller bortkastad?

För att kunna påstå detta måste en förståelse för den externa belastningen, dess utförande och effekt tydliggöras. Att en effekt ses av en viss typ av träning är inte en kvittens på att det resultat som uppvisats är optimalt. Kanske är det den del av träning som inte synliggörs som har störst effekt. I forskningssammanhang är detta något som ständigt tampas med; att säkerställa mäta det som avses att mäta. Flera utövare och tränare har ofta problem med att effektivisera sin träning med en god förståelse till grund om varför det blev som det blev, just för att det är mycket svårt att bena ut. Uppenbart blir det om träningsfrekvensen tätnar och en skada uppstår. Flertalet träningsprinciper bottnar i vilseledda påståenden om effekter och i många fall rena lögner baserat på försäljningen av en viss produkt eller koncept. Det utövarna då upplever är uteblivna resultat eller ännu värre, fått vilseledande information. Att vilseleda är alltid värre då det skapar en lögn för fler än bara en enskild människa och resulterar i att en god grogrund för mytbildning kan florera och manifestera sig. Inget konstigt med det, för så ser verkligheten ut. Oavsett träningsform så har en ofantligt stor del av dess kunskap kommit från empiri och inte genom forskning vilket är helt naturligt. Det stora intresset för träning och forskning ger stora möjligheter att utröna effekterna av träning. Idag har vi möjlighet att inom vissa få områden kunna mäta, insamla och granska data skapad i en forskningssituation som senare publiceras i en artikel om det som observerats och är i bästa fall korrekt (läs ärligt analyserat) och tydligt presenterad. En grundsten i en god förståelse för hur kopplingen mellan forskning och träning på bästa sätt integreras är det bra att ha klart för sig och bli påmind om att det var forskarna som gick till tränarna (och de tränande) med frågor hur de gjorde för att få sina resultat och inte tvärtom. Klart är att det omvända skett men i betydligt mindre frekvens. Tränarna och utövarna hade alltså redan löst en stor del av gåtan om hur de skulle träna för att nå sina resultat. Självklart var säkerligen inte upplägget helt vattentätt, vilket är omöjligt att kräva då det inte rent metodologiskt handlade om att studera något i en forskningssituation utan att få utövaren att utveckla sin förmåga genom erfarenhet. Idag finns en övertro att gå via forskare för att söka hur utövaren optimalt skall träna där den erfarenhet som tidigare presenterats av tränare känns ålderdomlig och tråkig. Det har blivit betydligt bättre på senare år men det är bra att bli påmind om hur och varför vi tränar som vi gör. Forskning är jätteviktig, erfarenhet likaså och bör sammansmälta i träningsupplägget. Det kräver självklart sin man eller kvinna för att sortera i den myriad av information från experter, artiklar, böcker och övriga massmediala flödet. Träning skall vara produktiv och logiskt förankrad. Får en utövare inte det tänkta resultatet är något fel och något bör ändras på. Men hur skall det ändras och vem kan bistå med kunnandet?

Nästa del i denna artikelserie kommer att fokusera på effekterna av funktionell träning och dess motpart.

Referenser

  1. Lennon S, Ashburn, A. The Bobath concept in stroke rehabilitation: a focus group study of the experienced physiotherapists’ perspective. Disability and Rehabilitation. 2000; 22(15): 665-674
  2. Knox V, Evans AL. Evaluation of the functional effects of a course of Bobath therapy in children with cerebral palsy: a preliminary study. Developmental Medicine & Child Neurology. 2002; 44: 447-460
  3. Orr, R.M. (2013). [Http http://works.bepress.com/rob_orr/36 “Movement Orientated Training for the Kinetic and Cyber Warrior” Tactical Strength and Conditioning Conference 2013. Norfolk, Virginia, USA. Apr. 2013.”]
  4. Chek, Paul. (2000). Movement That Matters. San Diego, CA. Chek Institute
  5. Woxnerud K, Nunez J. (2011). Träna med balansboll/balansplatta. SISU Idrottsböcker

Skrivet av Henrik Crantz 2014-05-01

Advertisements