Viktiga historiska ögonblick: High Intensity Training (HIT) – träningens upplägg

Posted on 12 January, 201922 January, 2019 by Henrik Crantz

Del 3 av 3 ur en artikelserie skriven 2015. Tidigare delar: del 1, del 2.

Vill du få rätt tidsenlig feeling när du läser? Klicka här.

”High intensity training” (HIT) eller som på svenska kallas högintensiv (styrke)träning är en nygammal träningsform daterad mer eller mindre från styrketräningens begynnelse. Den har dykt upp gång efter annan i perioder där den förändrats, förädlats eller både och. Flertalet styrketräningsupplägg har inspirerats av träningsformen och skapat ett otalt antal förkortningar på koncept som primärt fokuserat på muskelvolym och styrka. Även om förkortningen HIT tillkom långt senare än vad som i verkligheten redan utspelades i träningslokalerna, så återfinns benämningen idag i stor utsträckning inom tidningsbranschen.

Idag har träningsformen återigen fått ett uppsving i popularitet. Eller åtminstone har förkortningen HIT fått det. Bevisligen framgångsrikt då den ofta citeras och exponeras i media, på träningsföretag, produkter, böcker, i träningsprogram osv. Denna artikelserie tar upp träningsformen med dels en historisk inblick i dess ursprung, hur den skapades av Arthur Jones, och dels en inblick i en mer en djuplodad förklaringsmodell på viktiga komponenter som kännetecknar HIT och hur den appliceras i träning.

HIT – Träningens upplägg

En mer detaljerad beskrivning av hur ett pass kan tänkas se ut baserat på HIT kräver ett eget avsnitt. I tidigare artiklar har stor tonvikt lagts på att beskriva intensitet och därmed förtydliga essensen i träningsmetoden. Litet mer kommer att lyftas inom set, reps, träningsfrekvens och tid i detta avsnitt trots den tidigare genomgången. Intensitet styr upplägg och tillvägagångssätt. Uttrycket ”att följa minsta motståndets lag” modifieras till ”att följa mesta motståndets lag” för att på så sätt beskriva hur utförandet av en övning går till. Att använda sig av intensitet i sitt pass avseende de träningsvariabler som finns att tillgå har betydelse. En annan fokuspunkt var tid, framför allt den tid det tar att fullfölja ett set. Tid som variabel i just ett set är ett bra sätt att justera intensitet på och att är ett bra mätvärde, enkelt att notera samt styr bort något från det som många upplever som ”det fixerade antalet repetitioner”. Målet är ju trots allt att ett set skall trötta ut muskeln maximalt. Därför sätts inget förutbestämt antal repetitioner utan hellre ett tidsintervall som senare kan räknas om i antal repetitioner. Man får då ett värde som talar om hur väl man kan tänkas ligga till i belastning. För den vane HIT-atleten varar ett set mellan 60-90 sekunder (1). Det är betydligt längre tid än vad många tränande är vana vid. Många känner att de vill sluta efter cirka 35-45 sekunder vilket enligt HIT är den första fasen i kroppens sätt att kämpa emot för att få utövaren att sluta. Det är just det som är det viktiga, jobba emot denna känsla och driv kroppen mot ett maximalt uttröttande. Kroppen ska få panik, hjärtat skall rusa, svetten lacka så att muskeln tränas till total utmattning. Att gå till ”failure” i ett set är ett korrekt genomfört set. Här handlar det om att gå utanför den trygghetzon som de flesta av oss skapat av olika orsaker. Svårt, men ett måste.

scale — Casey Viator ståendes på en kraftplatta

Lecture3 — Jones och läkaren Les Organ från Nautilus forskningsenhet testar muskelstyrka under en föreläsning i mars 1986

Ytterst få set skall läggas på varje övning, ha detta i minne där kvalité före kvantitet råder. En fingervisning för varje repetition är att den bör vara mellan 5-6 sekunder. Två sekunder koncentriska fasen och tre sekunder på den excentriska. En sekund i den maximala kontraktionen (alltså i den statiska fasen). Om maskiner används så kan båda dynamiska faserna vara lika långa. Detta på grund av att dagens maskiner har så låg friktion att den excentriska fasen inte blir så betydande som på äldre maskiner (2) och fria vikter har som naturligt en försumbar andel friktion.

Ett set skall således bestå av mellan 8-12 repetitioner och vara över en minut. Här krävs ett stort uns vilja och fokus. Precis som träningsutförandet i sig är det möjligt att träna sig till en mer lämpad inställning till HIT. Inför ett set av en övning skall din inställning vara helt fokuserat på att ”det ska bli det hårdaste set som någonsin tränats”. Denna förberedelse startar vanligen redan när man vaknar på morgonen (eller ännu tidigare), inställningen om vad som komma skall. Resultatet av denna inställning (om du verkligen lyckats) är att du inte ska vilja köra ett set till efter detta ”hårdaste setet någonsin”. Det ska till och med inte vara möjligt. Du vet att du lyckats när du är tvungen att sitta ned, flämtar, hjärtat rusar och ett illamående kan infinna sig. Om det är möjligt att köra ett set till har tidigare set inte nått den intensitet som är möjlig. Alltså har belastningen varit för lätt eller så avbröts setet för tidigt, för få repetitioner utfördes, repetitionerna utfördes för fort eller utövarens teknik brast och misslyckades med att specifikt belastade den tänkta muskeln. Orsakerna kan vara många men ofta är det inte belastningen från viktpaketet eller stången som är det avgörande, utan inställningen till utförandet. Om du inte kommer dit efter ett set, prova möjligen ett set till för att på så sätt lära dig att tåla intensiteten. Allt är en inlärningsprocess, men utmana dig själv, din vilja, tillåt dig själv att ta ut allt du har i ett set. Jones egna ord ”Hard has to be learned” (3) ger en fingervisning för hur ett optimalt mindset verkar för en god kvalitativ styrketräning.

Terry — Arthur Jones och hans dåvarande fru Terri Jones som förutom modell också var pilot

Ett helt träningspass skall inte ta mer tid i anspråk än mellan 30-60 minuter och totalt maximalt 240 minuter per vecka. Tiden mellan övningarna måste hållas så kort som det är möjligt. Det gör att intensiteten hålls så pass hög som är möjligt under hela passet. Det går inte att ha en hög intensitet och samtidigt ha en hög träningsvolym, det har tidigare påpekats vid flera tillfällen. Därför väljs vanligen en övning per muskelgrupp och inte flera olika övningar som innefattar samma rörelse för samma muskelgrupp. En bra riktlinje att tänka utifrån är de olika plan rörelsen utförs i och göra en övning för varje riktning i det planet. Förenklat kan det ses som press och drag i ett horisontalplan, press och drag i ett vertikalplan. Det ger för överkroppen dips, chins, bröstpress, axelpress, rodd och för underkroppen benpress, lårcurl. En dosering av övningar ligger mellan 2-12 övningar per pass. Variationen är stor på grund av olika sätt att lägga upp träningsfrekvensen över tid.

Discussion — Jones i ett samtal cirka 1980

Rekommenderad träningsfrekvens per vecka är mellan en och tre. (4, 5, 6, 7). Allt står i relation till hur doseringen av träningen ser ut per pass. Återigen Jones egna ord: ”If you insist on increasing the amount of exercise, then you will be forced to reduce the intensity of exercise; you have no choice in the matter” (8).

Summering

HIT står för hög intensitet, kontrollerade rörelser och korta pass. Här följer ett exempel på upplägg där konventionella övningar används. Varje set 8-12 reps kontrollerat (under 60-90 sekunder/set) där repetitionerna 1-3 utförs medvetet långsamt. Minimal vila mellan övningarna. Total träningstid cirka 30 minuter.

Kort valfri uppvärmning 3 min
Knäböj med skivstång
Pullover med hantel
Raka marklyft
Hantellyft åt sidan
Bänkpress med skivstång
Shugs med skivstång
Axelpress med skivstång
Flyes med hantlar
Bicepscurl med skivstång
Handledscurls med skivstång
Omvända crunches
Kort valfri nedvarvning 3 min

Nedan följer ett exempel på ett upplägg med betydligt mer arbete under varje pass. Något Jones kallade för den ideala träningsrutinen, något att sträva efter att uppnå.

Källa: arthurjonesexercise.com, tidskriften Muscular Developement “Ideal workout”

Beroende på vilken typ av utrustning som används eller exempel på andra upplägg hänvisas läsaren till övriga källor (2, 4, 5, 8).

Epilog

Casey&Franco (1) — Franco Columbo och Casey Viator

Stora delar av HIT baseras som tidigare nämnts på en rad olika individers arbete med träning, tränande och tränare både i och utanför träningslokaler eller forskningssammanhang. En stor dos av empiri finns naturligt i träningsformen (likväl som i samtliga andra träningsformer i dag). Träningsformens förkortning är idag mer eller mindre felaktigt synonymt med träning i största allmänhet och dyker upp i media och olika träningssammanhang. Ofta med en allmängiltig uppfattning som inte nödvändigtvis stämmer överens med dess filosofi. Det återstår att se vad företaget Casall har för intention med lanseringen av en ”foam roller” där benämningen HIT står tryckt på produkten, ett led i en kollektion med samma namn. Vad kan en massageprodukt ha för specifik funktion i HIT förutom rent allmänt utgöra ett mekaniskt tryck på kroppens mjukdelar, dock helt passivt. Ingen skugga över egenhändiga terapeutiska metoder men denna typ av inriktning är inte något som HIT påvisar i sitt upplägg. Vad du gör för ”recreational activities” står helt och hållet för den enskilde individen att välja, men att sammanblanda dem med HIT är enbart företagens önskan.

I avsnittet ovan om set, reps, träningsfrekvens och tid nämns att gå till maximal uttröttning eller som på engelska kallas ”failure”. Det är en träningsprincip som inte alla individer kan ta till i sin träning, med olika orsaker till detta. Många kan lära sig, men inte alla (2). Självklart finns det grader av intensitet och alla kan förbättra sina prestationer och resultat avsevärt, så också att gå till ”failure”. Men samtliga träningsmetoder passar inte alla människor hur väl en förespråkare än hävdar det. Det är delvis sant men kan också ses som en vanlig ursäkt till att inte riktigt låta sig bli så trött som det är möjligt i en specifik muskel eller av en viss övning. Vi är alla olika, men inte så olika som vi tror anatomiskt och fysiologiskt. Troligen kan den största delen av en normalfördelad population tillgodose sig träning enligt HIT, det gäller bara att bestämma sig om det är något en individ vill prova. Vem vet, det kanske skulle vara pusselbiten du aldrig provat som får dig att ta dig vidare i din träning.

Arthur Jones (t v) med NFL tränaren Don Shula (stående i mitten)

Slutligen några ord om andra som tränat enligt detta koncept och som lärt sig av den man som skapade träningskonceptet i modern tid, Arthur Jones. Miami Dolphins i Amerikas högsta fotbollsliga NFL var med om en stor förändring i deras fysträning under början av sjuttiotalet. Lagets tränare Don Shula lärde sig träningsprinciperna i HIT av Jones under sjuttiotalets tidiga år (9). Efter detta lät han sedan sina spelare under säsongen 1971 träna efter dessa principer. Detta fortsatte under nästkommande år, 1972, då laget inte förlorade en enda match under säsong eller eftersäsong (inte en förlust på över 12 månader). Laget tog således hem hela slutspelet och vann också Super Bowl. Denna bedrift har endast skett vid detta tillfälle hittills under hela den amerikanska fotbollsligan NFL:s historia sedan starten 1920. Orsakerna till denna bragd kan vara andra än just förändringen av fysträningen, men HIT har alltid lämnat stort utrymme för träning av idrottslig färdighet. Fysträningen var endast en liten del i det stora pusslet som ledde fram till stordådet, oavsett nyckelkomponent så fanns HIT med i träningsupplägget.

Långsamma rörelser är ett återkommande koncept i HIT. Vinsterna är många med detta sätt att lyfta vikter. I ett filmklipp (10) med styrkelyftaren, världsmästaren och legenden Ed Coan där han efter en ryggskada tränar marklyft på 308.4kg respektive 340.2kg och drar medvetet igång vikten långsamt för att, som han säger, minska krafterna som han normalt i ett tävlingslyft är tvungen att skapa. Ett bra drag för att ha kontroll på krafterna. Sen att han tränar mycket tungt trots sin skada är enbart det imponerande och talande för vilken hög lägsta nivå han har.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA — Arthur Jones 1998

Vikten av en bra anpassad utrustning har det inte lyfts fram i någon större utsträckning i denna text. HIT baseras delvis på musklernas kraftkurvor och olika accelerationer i faserna som musklerna arbetar i och faktiskt så har ett svenskt företag sedan några år tillbaka åter plockat upp stafettpinnen där Arthur Jones lämnade den. Jones lade tidigt fram vikten av det excentriska momentet och skapade olika verktyg för att komma fram till en lösning för de tränande atleterna. Jones stora utveckling var just den varierande belastningsgraden som erhölls med en speciell typ av hävarm. Tidigare artikel belyser detta här. Problematiken och idén till detta uppkom tidigt i Jones liv där lösningen sågs långt senare. Varierande belastning genom rörelsebanan och hur han löste problemet används idag, dock oklart om vetskapen om kunskapens ursprung är medvetandegjord. Den vidareutveckling som det svenska företaget uppvisar är främst i utrustningens utformning och att ytterligare förbättra parametern belastningskvalité med en maskin som ger 40 % mer belastning i den excentriska fasen. Ett område helt klart viktigt som fått en del fokus men alldeles för få konstruktiva lösningar.

Det avslutade citatet från Jones får summera artikeln i sin helhet med önskan om hård, kontrollerad styrketräning som ett led mot en stark och sund kropp: ”Training secrets? There are none! Just understand some simple rules concerning intensity, progression and frequency – then combine that with a few good exercises. That’s all you need.” (3).

Referenser

Casey Viator HITing it Old School – IART (2014) Directed by Brian D Johnston. Produced by the International Association of Resistance Trainers (IART) https://www.youtube.com/watch?v=EGcVb3wBL_Q [2015-03-01]
Darden E. (2004). The The New High Intensity Training: The Best Muscle-Building System You’ve Never Tried (1st ed). Rodal Inc.
Bannister G. (2005). In Arthur’s Shadow: Daily Musings on Exercise: a Tribute to Nautilus inventor Arthur Jones. iUniverse, Inc.
Jones A. (1970). Nautilus Training Principles, Bulletin No. 1, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries
Jones A. (1971). Nautilus Training Principles, Bulletin No. 2, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries
Jones A. My first half-century in the iron game part 54. In The Arthur Jones collection, pp. 740-741. Ontario: Bodyworx, 2003 (ursprungligen publicerad i Ironman Magazine, 1996)
Smith D, Bruce-Low, S. Strength Training Methods and The Work of Arthur Jones. Journal of Exercise Physiology Online 2004;7(6): 52-68
Jones A. (1973). Nautilus Training Principles, Bulletin No. 3, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries
Bannister G. (2013). If you like exercise… Chances are you’re doing it wrong. Proper Strength Training for Maximum Results. iUniverse
Powerlifter Video magazine “Coan PL Video Workout—Deadlift” [2010] https://www.youtube.com/watch?v=k7fidjMVUzg [2015-03-01]

Bilderna är lånade med tillstånd av John Turner (http://arthurjonesexercise.com).

Viktiga historiska ögonblick: High Intensity Training (HIT) – dess principer

Posted on 25 December, 20185 January, 2019 by Henrik Crantz

Del 2 av 3 ur en artikelserie skriven 2015. Del 1 hittar du här.

Vill du få rätt tidsenlig feeling när du läser? Klicka här.

HIT – Teori

För att öka förståelsen om teorin bakom HIT bör förståelse för hur en muskel arbetar och på vilket sätt belastning appliceras belysas. Se gärna tidigare artikel om muskelarbete här, dock kommer en utläggning senare i artikeln. Det innefattar också på vilket sätt yttre belastning bör verka för optimal effekt av träning. Främst belyser vi initialt belastning, olika typer av belastningskvalité och hur muskeln responderar vid dessa stimuli.

Vanligt förekommande vid skapandet av ett styrketräningsprogram är att systematiskt dosera ut belastning. Totalbelastning (i kilo) kan med enkelhet räknas ut om det finns ett någorlunda med verkligheten överensstämmande ingångsvärde i form av 1RM eller liknande. Sedan skapa ett program baserat på procent av ingångsvärdet vilket i slutändan resulterar i ett totalvärde på antal kilon per pass, per vecka, per månad etcetera. Ingångsvärdet kan dock stå sig slätt beroende på flertalet yttre och inre faktorer. Dessa kan vara val av övning, val av belastningskvalité, utförande, dagsform och så vidare.

Arthur Jones vid Colorado State University i maj 1973 under studien Total Conditioning

Ovanstående är en av de bitar som Jones fokuserade på i ett försök att så exakt som möjligt mäta styrka för en muskel eller muskelgrupp. De yttre faktorerna han såg som möjliga att eliminera gjorde att han skapade maskiner för detta ändamål. Mer om det kan läsas här. Han ställde sig sedan bland annat frågan hur man skulle kunna säkerställa att en individ verkligen tränar på en given intensitet genom hela dess rörelsebana så att totalbelastningen blir korrekt. Här sågs acceleration (inre faktor) och val av belastning (yttre faktor) som central.

Men att sedan med hjälp av kontraktionen från musklerna transportera en given vikt på en exakt procentsats genom en rörelsebana är omöjligt. Det är omöjligt även om belastningen aldrig ändras under rörelsen (samma kilon på stången) så kan inte en muskel arbeta så jämt över en kraftkurva (1). Det var Jones ambition att lösa denna frågeställning.

En muskels kontraktion kan antingen vara isometrisk eller isotonisk. Vid isometrisk kontraktion, även kallad statisk, sker ingen rörelse medans vid isotonisk sker en dynamisk rörelse. Dynamiska rörelser innefattar både excentriskt och koncentriskt muskelarbete. Isotoniskt innebär att motståndet är konstant under rörelsebanan men inte hastigheten. Ytterligare ett begrepp som är värt att lyfta in är isokinetiskt muskelarbete (iso är grekiska för samma, kinetisk betyder rörelse) där jobbar muskeln mot ett motstånd under en konstant hastighet. Det är som att göra en biceps curl med hjälp av en kompis som håller emot vikten där kompisen bestämmer accelerationen i lyftet. I en forskningssituation (med exempelvis en Biodexmaskin) pressar den som skall testas med all kraft mot ett motstånd vilket rör sig i en bestämd hastighet. Det är precis raka motsatsen till isotonisk (vikten konstant men hastigheten varierar). Det innebär att den som testas kan variera muskelkraften och därmed motståndet (vilket denne också kommer att göra oavsett vilken typ av belastning som muskeln utsätts för). Det är just det som är centralt. En människa kan inte, likt en hydraulpress, trycka på med en exakt given kraft som inte förändrar sig.

Lite missvisade är det när man i en testsituation visar upp dessa kurvor som nämna och fina i sitt spann när de i realiteten inte alls är det utan väldigt spretiga (1, 2). Att sedan överföra detta till isotoniska rörelser för att sedan träna exakt på den givna belastningen genom rörelsebanan är som tidigare påpekats omöjligt. För att kunna göra det på ett så bra sätt som möjligt i träning måste rörelsen (accelerationen) genom rörelsebanan vara kontrollerad och jämn. Annars blir variationerna för stora och endast en uppskattning kan göras av vilken procent (av en maximalbelastning) som individen tränar. Naturligtvis är kraften från muskelkontraktionen alltid över den givna belastningen som satts i övningen (så tillvida en koncentrisk rörelse utförs) för annars skulle inte vikten röra sig.

Ta en titt på de blå diagrammen nedan. Bilden till vänster visar belastningskurvorna för träning av framsidan på låret i en så kallad benspark i ett kontrollerat tempo på en given vikt. Y-axeln visar kraftutveckling och x-axeln grader av böjning i knäleden. Den vita kurvan står för det koncentriska arbetet och den underliggande för det excentriska. De högra bilderna visar hur kurvorna förändras i på ett minst sagt okontrollerat sätt när accelerationen ökar.

Med ovanstående i minne betänk då träning med maximal acceleration. Hur ser procentsatserna ut där? Maximala skulle någon säga och ja, definitivt i starten av rörelsen, men i återstående del av rörelsebanan betydligt mer tveksam. Där belastas banan betydligt mindre helt enkelt. Det är till och med så att vikten i en del fall transporterar sig självt. Så länge syftet är att inte träna på ett sådant sätt (träning med maximal acceleration lämpar sig vanligen mer idrottsspecifikt) så undviks detta helt och hållet i HIT. Att då få en något jämnare belastning genom rörelsebanan i maximal acceleration kan detta endast åstadkommas genom att träna i isokinetiska maskiner, genom isokinetiskt motstånd.

hqdefault — Legenden Casey Viator (1951-2013), en produkt av Arthur Jones och HIT

Trots det är isokinetisk belastning inte att föredra på grund av andra orsaker än den som nämnts. Acceleration och tid styr vilka muskelfibrer som aktiveras och i vilken utsträckning. Det är också skillnad på accelerationens grad och vilken typ av belastning som används kopplat till vilka fibertyper som jobbar mest. Men vad muskelarbetet resulterar i är sekundärt. En muskel gör enbart det enda den kan; aktiveras och därmed förkortas. Genom att fibern aktiveras producerar den kraft. Det är vad den är skapad till att göra, vad som förväntas att den ska göra, det enda den ska göra. Om den kraft som skapas är genom ökad acceleration på en lägre vikt eller på en lägre accelerationshastighet på en högre vikt är sekundärt i stora avseenden då totalen blir den samma.

Muskeln följer ett mönster i rekryteringsordningen och kallas ”Hennemans size principle” (3). Enkelt förklarat innebär den att ju högre belastning muskeln utsätts för ju fler fiber kopplas på. Vilka typer av fibrer framkommer också av modellen där de svagaste kopplas på först (då belastningen eller accelerationen är låg) för att sedan koppla på fler och fler av starkare fibertyper. Under hur lång tid den tränande väljer att aktivera sin muskel på den givna vikten är också viktigt. Ju längre ett muskelarbete pågår desto mer tröttas muskelns fibrer ut. Att då sluta innan rörelse inte längre är möjlig skapar mindre stimuli av de starkare fibrerna. Muskelns fibrer är så obstinata i sin funktion att antigen jobbar de eller så jobbar de inte alls. Så ser också aktiveringsmönstret ut om det är variation i belastning genom rörelsebanan. Därför bör muskeln tränas till uttröttning för att nå ett maximalt stimuli av samtliga fibertyper och inte bara de som enkelt kopplas på initialt vid låg belastning eller med låg belastning och hög acceleration, ojämnt genom rörelsebanan.

Att en styrkelyftare med en intention att så snabbt som möjligt lyfta en vikt i ett tävlingsmoment för att på så sätt aktivera snabba muskelfibrer och även frigöra lagrad energi är inte synonymt med att skivstången färdas snabbt. Naturligtvis på grund av den belastning som ligger på stången. Det är enkelt att förstå att då genom att sänka vikten kan accelerationen ökas eller tvärtom och då med samma kraftutveckling (så tillvida de höjs respektive sänks i proportion). Men oavsett om totalen i kraftutveckling är lika – så är just det irrelevant. I teorin skulle du då kunna sänka belastningen till nästintill noll för att maximera accelerationen. Då skulle man rent teoretiskt utveckla samma resultat i kraftutveckling som vid en minimal acceleration med högre belastning. Bevisligen skulle du få en större träningseffekt av att träna långsammare och således med tyngre vikt (vi ser till utveckling av volym och styrka främst). Det som också går förlorat är det faktum att musklerna vid ett explosivt lyft inte jobbar genom hela rörelsebanan utan bara i en del av den (som tidigare beskrivits). Det finns en tanke inom tränargemenskapen om att muskeln inte behöver jobba genom hela rörelsebanan utan klarar sig på ett partiellt stimuli för att kunna växa och bli starkare. Bevisligen fungerar det då organismen kroppen växer vid stimuli av detta slag. Vanligt är att detta tänk grundas i ett idrottsspecifikt sådant. Huruvida dessa partiella lyft står sig hos en tränande som inte har någon specifik idrottsgren utan tränar för volym och styrka bör sådana lyft ses som ett komplement till den träning som främjar fulla rörelseutslag. För det är stor skillnad på att aktivera muskeln genom hela dess rörelsebanan än om den jobbar under mer inskränkta förhållanden, i synnerhet ur skadesynpunkt. Mer om det här.

HIT – Intensitet

Det centrala i HIT är dess förhållande till intensitet. Jones lyfte begreppet och gav det en helt ny innebörd till hela träningsvärlden. Definitionen på begreppet innefattar “ansträngningsgraden och den insats det krävs för att lyfta en vikt” (4). Alltså hur mycket den lyftande tar i helt enkelt. Intensitet lyfts fram som den bärande nyckelkomponenten för stimuli som möjliggör att en muskel växer och blir starkare. Det är således graden av stimuli som är central, tillräckligt tungt för att inom en viss gräns (antal repetitioner) nå stimulering genom maximal uttröttning. En lägre grad ger inte tillräckligt djupgående stimuli för att kroppen skall trigga muskeltillväxt optimalt. Intensitet kondenseras därför till få set inom ett medelhögt repetitionsantal. En hög aktivering av den tränande muskeln under så pass lång tid det anses kräva för att skapa ett maximalt momentant uttröttande av den samme erfordras. Det är inte genom ökad frekvens av set som i förlängningen tröttar ut muskeln, utan i hur pass stor grad muskeln stimuleras vid helst ett givet set så att total momentan uttröttning sker.

”Jones myntade ett sannerligen tänkvärt synsätt på intensitet i styrketräning: ’If you like doing curls chances are you’re doing them wrong’.”

Jones skapade ett begrepp för denna totala momentana uttröttning; “inroad”. Med begreppet menade han att den skall verka som ett mått på tröttheten i form av procent mellan styrka i ingångsvärdet. Det fungerar som så här: I början av ett sett är din styrka 100%. Men att träna på 100% innebär att du inte skulle kunna göra mer än en repetition. Däremot om man sänker till 75-80% av 1RM kan man göra fler repetitioner. När settet pågår tappar man successivt styrka och blir svagare och till slut stannar vikten helt upp. Här ska man fortsätta att pressa sig tills vikten börjar att sjunka, total uttröttning alltså. Man kan då, teoretiskt, gissa att man tappat styrka och landat på uppskattningsvis 60% i förhållande till den styrka man startade på. Man har då skapat ett kraftfullt stimuli, “inroad”, på 40%.

I studier har observerats att en muskel kräver väldigt lite stimuli för att börja växa från att inte stimulerats alls i någon markant utsträckning och att frekvensen av set inte har så stor betydelse för ytterligare tillväxt (5, 6, 7). Därför ses en total momentan och specifik uttröttning genom ett maximalt stimuli för muskeln och inte frekvensen (flera set) av den. Att hålla en hög frekvens i sin träning (många pass per vecka) gör det omöjligt att hålla en maximalt hög intensitet i samtliga pass. Passets intensitet (här antal kilon en övning belastas med under ett set) kan inte hållas hög, det finns inte något annat val än att gå ned både i belastning och oundvikligen i kraftutveckling. I andra träningsformer ses träningsvolym många gånger mer överordnad, man ser alltså volymen som primär variabel för intensitet. Det naturliga blir då att belastningen (i varje set) alltid får stryka på foten. Det är en logisk följd av att återhämtningen inte kan komma ikapp och gör att många känner sig utmattade snabbt in i passet. Man kan tänka sig varför anabola steroider är så pass populära i detta hänseende när den tränande både vill hålla en hög intensitet i varje pass samt en hög frekvens i sin träning. Något som är oerhört svårt att göra och som i stora drag inte går. Anabola steroider gör att dessa “lagar” faller. Tyvärr så utsätter den missbrukande sig för en stor hälsorisk och är något som denna text inte alls förespråkar.

Naturligtvis sker även det omvända vid lågintensiv träning. Det är vanligt förekommande inom rehabiliteringsträning. Man kan då träna varje dag, ibland flera gånger per dag utan att det påverkar återhämtning i någon större grad. Intensitet i denna bemärkelse är alltså inte tillräcklig för att en maximal uttröttning sker, dock kan den ha andra effekter naturligtvis som denna text inte går in på.

Den stora skillnaden i träningsmetoden HIT, vid jämförelse med andra, är just att intensiteten premieras under ett och samma pass maximalt, inte volymen av den. Jones myntade ett sannerligen tänkvärt synsätt på intensitet i styrketräning: ”If you like doing curls chances are you’re doing them wrong” (4, 8).

Belastning mäts vanligen i kilo på stången eller i procent kopplat till olika maximala mätningar av styrka. Vilken belastning som eftersträvas att träna på benämns som ”den vikt du kan utföra 8-12 repetitioner under ett kontrollerat utförande”. Vanligen brukar en procentsats av den uppskattade belastningen hamna någonstans mellan 70-80% av ett maximalt lyft (1RM). Spannet är lite olika beroende på individen och styrs mestadels genetiskt bland annat av muskelfibertyper. Flera försök att hitta en så optimal procentsats som möjligt har gjorts i forskning men det är svårt att säkerställa ett exakt mätvärde då testverktygen är något tveksamma och muskler jobbar så pass ojämnt genom en rörelse. Som tidigare nämnts använder man i forskningssammanhang isokinetisk mätning av dynamisk styrka vilket ger kurvor som visar på vanligen koncentrisk eller excentrisk styrka. Med hjälp av kurvorna räknas sedan en procentsats ut som individen sedan uppges kunna träna på som motsvarar korrekt antal procent av mätningen. I HIT betonas att när den tränande klarar mer än 12 repetitioner sker en höjning på cirka 5% för att repetitionsantalet skall ned så den tränandes utveckling till att bli starkare fortsätter.

HIT – utförande

Nästkommande faktor är övningarnas utförande. Den kommer som en egen kategori i artikeln men är tätt sammanlänkad med intensitet. Under denna kategori finns flertalet undergrupper kopplat till rörelse såsom acceleration, tid, val av belastning och teknisk finess. Om vi fokuserar på rörelser i stort ses fulla rörelseutslag med minimal hjälp från assisterande muskler (exempelvis i en isolerad rörelse) passande, men inte alltid. Partiella dynamiska rörelser förekommer mer sällan men statiska kontraktioner i slutet av en serie rörelser lyfts ofta fram. Det är helt beroende på vilken typ av utrustning som vederbörande har tillgång till.

Det är önskvärt att premiera den typ av belastning som kan ge ett adekvat motstånd genom hela rörelsebanan och inte enbart i lägen där musklerna är som starkast. Att skilja på dessa belastningskvalitéer är mycket viktigt i strävan efter en koncentrerad intensitet i träningen. Beroende på var i repetitionsantal den tränande är i ett set varierar också det tekniska utförandet. Eller snarare, ju längre setet pågår ju mer accepteras assisterad hjälp av kringliggande assisterande muskulatur eller genom momentum. Dock enbart så pass lite att vikten fortsätter att transporteras om nu ett dynamiskt arbete sker och är fokus. Vid en genomgång av tekniskt utförande av detta slag går det inte att undvika acceleration som en otrolig viktig faktor. Att kontrollerat och relativt långsamt låta musklerna arbeta mot motståndet är helt och hållet centralt.

Jämför hur en skivstång, hantel eller maskin är designad så torde det vara uppenbart att dessa redskap är designade för att förenkla ett utförande. Om målet var att göra träningen så svår som möjligt hade ett utformande av redskapen sett betydligt annorlunda ut. Att bortse från användarvänlighet skulle inte på något sätt göra det enklare att styra belastningen till önskad muskel. På grund av användarvänligheten i redskapen är det av betydande grad att inte nyttja denna ”minska motståndets lag”. Det kräver lite finess men det skapar kvalité i belastningen (i förhållande till muskelns kraftkurva) och om fullt rörelseutslag möjliggörs så skapar det förutsättningar för ett optimalt stimuli. Tar vi en motpart i denna jämförelse (tyngdlyftning) som är skapad på det sätt att göra det så enkelt som möjligt för kroppen att lyfta en belastning upp på raka armar. I om med att det är en idrott och den som lyfter tyngst i den givna viktklassen vanligtvis vinner vill man naturligtvis göra det på ett så ekonomiskt sätt som möjligt, därav det tekniska utförandet. Men det är inte synonymt med att överföra detta tänk och övningsval till en individ som inte tränar denna idrott.

”Att explosivt lyfta vikter som ett led i att öka intensitet sker alltid på bekostnad av att en ojämn fördelning av belastningen sker genom dess bana. Denna okontrollerade rörelse är också mer benägen att skada utövaren.”

Det skall understrykas att just acceleration är något som är svårt att förhålla sig till rent psykologiskt, det är helt enkelt mycket jobbigt att träna i detta avseende. Man vill helt enkelt att det ska gå litet fortare när man tränar, det känns mer meningsfullt. Utövaren måste verkligen förstå vikten av att kontrollera sin acceleration. Hastighet och acceleration vid all form av grundträning med fokus på styrka eller volym i motståndsträning enligt modellen ska vara låg.

Power (effekt) är tätt länkat till accelereration och explosiv träning. Vid träning av power är träningen många gånger betydligt mer idrottsspecifik och appliceras genom övningar mer riktade till tekniskt utförande i en specifik idrott. En grundträningsperiod för träning av generell styrka och volym kräver inte det, det är till och med icke önskvärt i många fall. Det är sant att kraft kan ökas genom att öka acceleration i en rörelse som vid mer idrottsspecifik styrketräning, men den kraft som utvecklas verkar betydande ensidigt, endast i en del av rörelsebanan (som tidigare beskrivits). Visst kan det vara önskvärt vid träning som är specifikt riktad mot en viss del av ett idrottsutförande, men det torde vara självklart att endast en del av rörelsebanan belastas. Kraft ökas alltså på bekostnad av att en ojämn fördelning sker men också okontrollerat genom dess bana.

När hastighet genom kontrollerad acceleration i repetitionerna är låg i utförandet anses belastningskvalitén hög. Inte sagt att intentionen att lyfta en vikt under ett set skall vara låg i förhållande till acceleration. Ett enkelt knep är att utövaren i de första repetitionerna i ett set medvetet håller nere accelerationen. Ju längre ett set framskriver ju långsammare kommer rörelsen att bli ändå eftersom trötthet sätter in vilket ställer krav på utövaren som då bör öka accelerationen på vikten som transporteras. Trots detta kommer accelerationen i rörelsen att vara låg man ambitionen hög. Denna tumregel att förhålla sig till det vill säga att låta de tre första repetitionerna utföras på ett medvetet långsamt och kontrollerat sätt, trots att utövaren skulle kunna öka hastigheten på grund av tillgång av energi i muskeln, säkerställer hög intensitet (9). Efter dessa första repetitioner skall intentionen vara att lyfta med en betydligt högre acceleration, men som tidigare initieras, är viktvalet adekvat kommer inte rörelsen vara snabb eller ens in närheten av att vara explosiv.

Att i litteraturen hitta rekommendationer om ryckiga, okontrollerade rörelser som ett effektivt sätt i utveckling av volym och styrka får anses skralt. Därmed inte sagt att idrottspecifika rörelser innefattas i påståendet. Hastighet och acceleration är en av de enklaste och förvisso mest effektfulla justeringar en tränande individ kan göra under sin idrottsliga träning, dock kan det kosta på. Det bör ses ur ett psykologiskt perspektiv hur den tränande applicerar detta. Som tidigare nämnts psykologiskt i den bemärkelsen att människan gärna ser att rörelser sker i en riktning mot ett mål, ett effektivt och meningsfullt sätt att transportera material. I lyftandet transporteras vikten från en position till en annan och är överordnad statiska moment. Det skapar också en iver att transportera vikten från a till b. Inte helt oproblematiskt i många fall där nu acceleration ämnas kontrolleras (genom muskelstyrka och inte momentum) och i värsta fall retardera, vilket är psykologiskt motsägelsefullt i synnerhet om vikten upplevs som tung. Det krävs träning och åter träning för att tillåta vikter transporteras långsamt och kontrollerat för att till slut helt stanna upp men att fortsätta aktivering av den aktuella muskeln mot detta då statiska motstånd. Trots allt så är träningen ämnad att stimulera till tillväxt och inte enbart transportera vikter upp och ned. Därför är det viktigt att verkligen förstå detta intellektuellt att man försätter att pressa sig trots att vikten har stannat för att, som ovan beskrivet, skapa en “inroad” som är så god att muskeln växer.

”Att i litteraturen hitta rekommendationer om ryckiga, okontrollerade rörelser som ett effektivt sätt i utveckling av volym och styrka får anses skralt.”

Förutom acceleration i utförandet, är tiden för vila mellan övningar och den totala tiden träningen tar av stor betydelse. Den enda gång riktigt snabba rörelser främjas i HIT är i bytet av en övning. Tiden för vila mellan övningar skall vara minimal. Nyckeln i förståelsen hur belastning och tid integreras skall också innefatta vikten av att inte följa minsta motståndets lag, det vill säga gör det så jobbigt som det går för den muskel som tränas (som tidigare beskrivits). Tid är en skalär som har flera funktioner som kontrolleras noga i ett utförande vid HIT. Ofta är acceleration i rörelserna och tid central under träning och måste många gånger praktiskt läras in över tid. Tiden en repetition tar, repetitionens olika faser, hur repetitionerna ändras igenom setet, den totala tiden ett pass tar och tiden mellan passen.

Tätt sammanlänkat med intensitet och teknik är återhämtning, den tredje grundstenen för HIT i denna presentation. Ett högt stimuli genom hög intensitet kräver en fullgod återhämtning innan nya stimuli tillförs. Därför är dosering i form av frekvens och volym undergiven intensiteten. Precis som i stycket ovan där en beskrivning av en hög intensitet inte kan innefatta hög träningsfrekvens. Att träna med hög volym under en längre period och ha en hög intensitet i träningen går inte, muskeln måste få bli återhämtad. Är den inte återhämtad kan vidare tillväxt inte ske på bästa sätt. Det svåra kan just vara att motivera sig till fullgod återhämtning då träningens frekvens ofta står som avgörande faktor rent mentalt hos flertalet. Det är helt enkelt så roligt att träna och utövaren vill göra det ofta. Betänk citatet från Jones ovan om intensitet och ställ det i relation med vilken intensitet som skall satsas på, då finner många att återhämtning är otroligt viktig. Framförallt inte föremål för åsikt i bemärkelsen att exempelvis följa ett upplägg slaviskt utan att ta vilodagar. En gyllene regel i HIT är att om du inte får resultat eller på annat sätt känner att träningens utveckling avstannat tränar du troligen för mycket, alltså för ofta eller totalen för passet för hög. Försök att inte tumma på intensiteten i de set som tränas, det handlar inte om att ”spara sig till nästa set” utan att med så få set som möjligt ta sig till maximal uttröttning av muskeln. Alltid sträva efter att hålla intensiteten uppe i ständig relation med återhämtningen.

Allt detta fokus på långsamma rörelser kan man fråga sig om den tränande blir långsam? Nej, tvärtom. Om muskeln blir starkare genom kontrollerad långsam styrketräning blir den också bli snabbare på ett lägre motstånd. Detta utan att ha tränats explosivt utan kontrollerat till maximal uttröttning. Om muskeln blir starkare genom kontrollerad långsam styrketräning i enlighet med HIT kommer den också bli snabbare. Precis det man vill uppnå.

Tidiga prototyper av det som sedan blev Nautilus träningsutrustning

Det gäller att hitta och använda sig av de delar som fungerar på en enskild individ för att sedan komplettera eller förändra där det anses nödvändigt. Det är stor skillnad på att kombinera flera metoder samtidigt än att lägga in små variationer i ett upplägg. För stora eller för avvikande kombinationer är sällan bra precis som i de flesta fall är bättre att följa ett program än att inte följa någonting alls. HIT bör anpassas och appliceras i cykler. Med tiden lär sig atleten hur han eller hon kan kombinera och variera sitt upplägg så att det passar.

Mer om upplägg av träning enligt HIT i den kommande och sista delen i denna artikelserie.

Referenser

Nautilus and Arthur Jones seminar, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries, 1986-03-20 (Video).
Almekinders LC, Oman J. Isokinetic Muscle Testing: Is It Clinically Useful? J Am Acad Orthop Surg. 1994 Jul;2(4):221-225.
Henneman, E., Wuerker, R. & McPhedran, A. (1965). Properties of motor units in a homogeneous red muscle (soleus) of the cat. J. Neurophysiol. 28, 71-85.
Bannister G. (2013). If you like exercise… Chances are you’re doing it wrong. Proper Strength Training for Maximum Results. iUniverse.
Cameron J. Mitchell, Tyler A. Churchward-Venne, Daniel W. D. West, Nicholas A. Burd, Leigh Breen, Steven K. Baker, Stuart M. Phillips. Resistance exercise load does not determine training-mediated hypertrophic gains in young men J Appl Physiol (1985). 2012 Jul 1; 113(1): 71–77.
Hass CJ, Garzarella L, de Hoyos D, Pollock ML. Single versus multiple sets in long-term recreational weightlifters. Med Sci Sports Exerc. 2000 Jan;32(1):235-42.
Eichmann B, Gießing J. Effects of ten weeks of either multiple-set training or single-set training on strength and muscle mass. Br J Sports Med 2013;47:e3.
Darden E. (2004). The The New High Intensity Training: The Best Muscle-Building System You’ve Never Tried (1st ed). Rodal Inc.
Jones A. (1971). Nautilus Bulletin #2. DeLand, FL: Nautilus Sports/Medical Industries.

Bilderna är lånade med tillstånd av John Turner (http://arthurjonesexercise.com).

Viktiga historiska ögonblick: High Intensity Training (HIT) – en introduktion #1

Posted on 23 December, 201826 February, 2019 by Henrik Crantz

Del 1 av 3 ur en artikelserie skriven 2015.

Vill du få rätt tidsenlig feeling när du läser? Klicka här eller här.

Det är få ämnen som är så laddade som politik, kost eller träning. I stort sätt samtliga i din bekantskapskrets kommer att ha en åsikt om något av ämnena oavsett om personen i fråga är insatt i eller inte. Träning är med på denna lista över laddade ämnen och därmed HIT som garanterat rört upp känslor hos den styrketränande individen. Jag skall försöka att redogöra i stora drag vad som kännetecknar HIT och vad deras grundpelare är.

HIT är en av flertalet träningsmodeller som appliceras av styrketränande atleter världen över, men kanske inte i den tänkta ursprungstappningen. Andra träningsmodeller är naturligtvis också de värda att lyfta fram, exempelvis kommer förutom HIT dess “motsats”, HVT (High Volym Training), att belysas i senare artiklar. Detta är del ett av tre om en av styrketräningsvärldens mest betydelsefulla, intelligenta, provokativa upphovsman och hans bidrag till styrketräningens principer. Efter ett förtydligande kring teorin och olika begrepp viktiga för metoden följer en redovisning i del två av några grundstenar lyfts fram och hur filosofin förhåller sig till de olika nyckelkomponenterna (intensitet och utförande). Denna artikelserie skall inte ses som en komplett sammanställning men likväl skapa en djupare förståelse inom området.

Arthur Jones

Ursprungsformen av HIT hade sin storhetstid under 70- och 80-talen. Den amerikanska uppfinnaren Arthur Jones (1926-2007) gjorde genom sitt företag Nautilus Sports/Medical Industries träningsformen populär genom att förädla den på sitt unika sätt och presentera den i stor skala. Den ursprungliga formen av HIT har efter sitt genombrott svalnat betydligt.

Träningsformens stora spridning världen över väckte tankar kring styrketräning på ett tidigare obelyst sätt i modern tid. Jones lyfte viktiga parametrar inom träning och i försök kartlägga rent vetenskapligt hur kropp och muskler svarar på olika former av styrketräning. Han var framför allt intresserad av att så exakt anbringa belastning på kroppens muskler genom hela dess rörelsebana, för att på så sätt säkerställa belastningskvalitén. Detta skulle optimera individens resultat. Det var Jones som skapade konceptet HIT, men inte dess begrepp. Det måste tillskrivas hans arbetskollega och närmsta man Ellington Darden, doktor i nutrition och före detta tävlande i kroppsbyggning under 60- och 70-talen som vid en av de fösta föreläsningarna i ämnet myntade uttrycket.

Sitting on Plane — Jones var en innovatör inom flertalet områden förutom träning. Flyg var en stor del av hans liv både som stridspilot och senare kommersiell pilot för flygplan och helikopter.

Jones var en enastående entreprenör och uppfinnare (1). Han var minst sagt anmärkningsvärd som person med en frispråkighet som bidrog till hans karaktär. Vid flera tillfällen under hans liv byggde han upp olika framgångsrika verksamheter värda 100-tals miljoner dollar och involverade sig inom flertalet områden. Han jobbade professionellt som pilot, filmmakare, biolog och inom det militära. Dessutom, vid flera tillfällen, varit nere på botten helt pank. En erfarenhet han ofta lyfte fram i de mycket intressanta intervjuer som finns inspelade, som en av de främsta lärdomarna. Det var också något han förde vidare till sina barn, man får inget gratis utan hårt arbete. Inget alls.

Nautilus Sports/Medical Industries är utan tvekan den mest framgångsrika verksamheter Jones skapade under sin tid. Jones praktiska kunnande inom träning och fysik gjorde att han tidigt såg ett behov av att ta reda på, så exakt det är möjligt, hur muskler i kroppen styrketränas bäst och med vilka medel. Den uppgiften visade sig vara svårare än han kunnat ana men, som flera källor bekräftar, kom han längre än någon tidigare gjort i forskning på området (2). Jones var bland de första som i studier visade på betydelsen av excentrisk träning på utveckling av styrka. Han var upphovsmannen till infimetrisk och akinetisk träningsutrustning (träningsmaskiner) och den första att använda sig av varierande motstånd i maskinträning. Just det varierade motståndet möjliggjorde att belastningen anpassades till muskelns kraftkurva och det genom förändring av mekaniken (exempelvis trissan) i maskinen.

CaseyOmniShoulder — Nautilus träningsmaskiner.

Stora delar av det material som HIT stödjer sig på baseras på mer än 25 år av forskning och utveckling i ämnet. Stora resurser har lagts som stöd och ofta i samarbete med forskare på University of Florida (3, 4). Det omfattar inte enbart forskning på manliga, friska atleter tränades enligt HIT utan flertalet andra områden där träning är viktig har studerats; rehabilitering efter ortopedkirurgiska ingrepp, kroniska rygg- och nackbesvär, benskörhet hos kvinnor och styrketräning för gravida. Listan kan göras lång men detta är några av de områden som väl dokumenterats. Den mängd forskning som gjorts där metoden och framförallt utrustningen använts överstiger alla andra träningsformer som forskats på (3). Det finns alltså ingen annan träningsform som har så mycket forskning i ryggen som just HIT. Det har resulterat i ett gott stöd som följd på flera punkter och nya vägar för forskning.

Alla resurser som lagts på forskning inom området säger inte att träningsformen är överlägsen eller att det är den enda väg att gå. Däremot säger det att en forskningssituation skapades för att kartlägga vissa delar i ett försök att kontrollerat studera träningsformen. Att alltså verkligen syna principen i sömmarna och senare värdera resultatet till förmån för den kliniska verklighet där resultatet kan användas. Generellt är det sällan så att ett resultat från en träningsstudie utgör någon som helst sanning, området är alldeles för komplext och mätmetoderna för grova. Det är inte heller forskningens syfte skall tilläggas utan agerar som fingervisningar och förslag på vägar att välja som ett resultat från en studie. Dock kan jag inte för allt i världen förstå varför forskningen inte mer tydligt tar vid där Jones slutade; mer specificerade mätningar i framför allt rörelse och vid mätning av styrka.

Allt eftersom tiden gick och Jones lämnade det publika så föll HIT och dess principer något i dvala till förmån för andra träningsformer. Maskinträningsprincipen har dock stannat kvar som en effekt av den stora genomslagskraft i och med fitnessboomen. Det som idag lever kvar i betydligt mindre skala är träningsföretaget MedX (startat av Jones 1986 med inriktning mot hälsa och sjukvård) som fortsatt att fokusera på kvalitativ, specifik träning och dess betydelse för framför allt rygg-, nack- och knäbesvär.

”HIT baseras i mångt och mycket på den filosofi som George F Jowett (1891-1969) långt tidigare förespråkade; ’Train for strength and shape will result’. Det i motsats till filosofin ’train for shape and strength will follow’, Alan Calvert (1855-1944) och Siegmund Klein (1902-1987).”

Styrketräning i allmänhet baseras ofta på en av två grundläggande filosofier. HIT baseras i mångt och mycket på den filosofi som George F Jowett (1891-1969) långt tidigare förespråkade; “Train for strength and shape will result”. Det i motsats till filosofin “train for shape and strength will follow” myntat av Alan Calvert (1855-1944) och Siegmund Klein (1902-1987) (5). Där avsågs att träna primärt volym och form på muskeln och därigenom kommer styrka. Det här är viktigt att belysa då det ofta delar styrketräningsvärlden något, även om högvolym träning fått ett större genomslag. Mer om den filosofin i kommande artiklar.

Varför den ursprungliga formen av HIT är viktig att lyfta fram och hur den skiljer sig från andra träningsformer torde vara dess tolkning av intensitet och i utförande. Man menar att styrketräning ska vara just träning med hög intensitet till maximal uttröttning och inte enbart rörelser som utförs lågbelastat inom en förutbestämd repetitionsram.

Ursprungsformen av HIT ansågs vara tidsbesparande, en god väg till ökad kroppskännedom, låg risk för skador, och en tydligt framstående resultatorienterad modell. Men precis som kroppen är dynamisk sågs således också HIT upplägget som densamme vilket inte alltid framgår. Precis som med de flesta träningsupplägg krävs en individuell anpassning till viss del. HIT som modell följer dock ett mönster med nyckelfaktorer som är viktiga att betona.

Varför utrustningen är av vikt vid denna träningsprincip härleds till musklernas olika och individuella kraftkurvor. Däri ligger också möjligheten att träna muskeln mer jämnt fördelat genom dess rörelsebana, om utrustning som möjliggör varierande belastning finns tillgängligt. Dessa maskiner hör idag inte till de nya gymmens standardutrustning. Dels på grund av att tillgången och efterfrågan (på kvalité i belastning helt enkelt) sinat något sedan 80-talet. Inte på något sätt så att musklerna och hur de ska tränas förändrats, men attityden till det har det. Med traditionell gymutrustning kan utövaren med lite finess förbättra kvalitén på den belastning som musklerna utsätts för med hjälp av kunskap inom anatomi och rörelselära. Dessa skillnader mellan olika belastningskvalité tas som sagt i beaktande för det är betydligt bättre att veta om det än att totalt ignorera det. Det ter sig helt logiskt att en hantel eller skivstång ger en annan belastningskurva genom rörelsebanan än exempelvis en dragapparat eller maskin.

Nästa del av denna artikelserie avhandlar på ett mer djupare plan HIT och dess nyckelkomponenter intensitet och utförande.

Referenser

Landrum N. G. (1993). Profiles of Genius: Thirteen Creative Men Who Changed the World. Prometheus Books
Bannister G. If you like exercise… Chances are you’re doing it wrong. Proper Strength Training for Maximum Results. iUniverse, 2013
The International Association of Resistance Trainers, IART, (http://exercisecertification.com)
University of Florida, Center of Exercise Science (http://hhp.ufl.edu/faculty-research/centers-institutes/ces/)
Roach R. (2008). Muscle, Smoke, and Mirrors, Volym 1. AuthorHouse

Bilderna är lånade med tillstånd av John Turner (http://arthurjonesexercise.com).

Explosivitet i styrketräning

Posted on 2 November, 201715 February, 2018 by Henrik Crantz

(tidigare inlägg om kraft här och om hastighet här)

Vi ska nu vidare in på området hastighet i styrketräningsutövning. Att öka på hastighet vid tränande av styrka i syfte att generera mer kraft är en träningsprincip som går långt tillbaka. Många gånger är det i syfte att demonstrera styrka eller kraftutveckling. Antingen genom ett tävlingsmoment, en uppvisning eller annan demonstrativ situation. Inom idrotter som tyngdlyftning, styrkelyft och armbrytning är detta en central del i utövandet och ska fortsättningsvis ses som en självklarhet. Även hos andra idrotter och aktiviteter där kampmoment föreligger eller där utövaren förflyttar massa en viss distans. Det idrottsspecifika utförandet är ett måste och detta skall, eller snarare, kan man inte ändra på för då blir det inte den tänkta idrotten. Gör man det kommer prestation då att spegla ett uselt utförande. I styrketräning för idrotten introducerades ett snabbare sätt att lyfta vikter, explosiv träning, av en fystränare sedermera i den amerikanska fotbollsligan NFL vid namn Alvin Roy (1). Märk väl att dessa idrottare vare sig var primärt styrkelyftare eller tyngdlyftare och således inte i behov av att bemästra de klassiska tävlingslyften.

AlvinRoy — Alvin Roy Källa: http://goldenrankings.com

Huruvida hans träningsfilosofi användes av honom själv är något förhöjt i dunkel. Observationer av hans träningsmetoder av andra tränare och forskare avslöjade senare att han inte använde sig av dessa metoder frekvent utan mer i ett verbalt syfte för att få fotbollscoachernas förtroende. Han talade då om idrottare som utvecklar explosiv kraft också skulle tränas explosivt för att överhuvudtaget bli just explosiva. Huruvida det påståendet är helt korrekt eller snarare om det är den enda väg att gå för att få explosivitet återstår att se, mer om tankar kring detta senare i artikeln.

Explosiv träning har den missriktade fördelen att den är okontrollerad. Det gör den inte helt oproblematisk. I ett samtal med före detta OS-deltagaren och coach för Svenska Tyngdlyftningslandslaget Anders Lindsjö (2) instämmer han i beskrivningen av tyngdlyftningsmomentet ryck (i lyftögonblicket) inte alls är av en maximal explosiv karaktär, utan i det ögonblick som lyftaren tar sig under stången, där utvecklas störst explosivitet. För att lyfta en vikt med maximal explosivitet är det paradoxalt så att så fort du belastar en rörelse så minskar explosiviteten, så varför använda någon vikt alls om målet är just explosivitet? Då kan en maximal explosivitet verkligen utvecklas och effekten (power) blir maximal. Plyometriska hopp är troligen bland det mest explosiva (och mest riskfyllda) moment en idrottare kan utföra i syfte att vid det givna tillfället utveckla maximal kraft. En sådan form av belastning är av dess natur idrottspecifik, i förhållande till den belastning som leden eller muskeln utsätts för, och inte primärt syftar till att förädla ett tekniskt träningsmoment. Nyttoeffekten den typen av träningsmoment inger skall ifrågasättas, i synnerhet frekvensen av den.

Går det då att bli explosiv utan att träna explosivt? Naturligtvis. Det går att bli explosiv där belastningen är av en helt annan art än benämningen. Det torde vara självklart och går enkelt att bevisa. Exempel: Ta en individ som tränar övningen bicepscurl där denne kan utföra en repetition på 25 kg där en repetitionen är precis maximalt av vad individen klarar, alltså 1RM. Vi antar att denna repetition tar cirka 3 sekunder att utföra. Individen tränar sedan bicepscurls i ett syfte att bli starkare under cirka tre månader. Han har tränat lugnt och kontrollerat på en vikt som han maximalt klarar 10 repetitioner på i 3 set, gissningsvis 70% under 1RM. Individen tränar långsamt och kontrollerat. Som ett resultat av träningsperioden kan individen nu göra en repetition på 35 kg där den repetitionen är maximalt av vad denna klarar av. Denna repetition tar 3 sekunder att utföra. Individen har blivit starkare i relation till sitt tidigare 1RM. Om vi då låter den tränande sänka vikten till 25 kg, hur kommer den repetitionen då att se ut? Kommer den repetitionen att ta 3 sekunder eller kommer den att gå betydligt snabbare? Bevisligen har den tränande blivit starkare och vid träning på en lägre vikt kommer denne säkerligen lyfta vikten med betydligt högre acceleration än tre månader innan. Att bli starkare gör individen snabbare och kan således utföra övning mer explosivt.

Skaderisk av hastiga rörelser är väl känt. En tyngdlyftare som blir skadad väljer ofta att övergå till en idrott som har betydligt mindre effektutveckling i tränings- och tävlingsmomenten, exempelvis styrkelyft. Det motsatta är mindre vanligt. Kraftutveckling i styrkelyftsmoment i relation till hastighet och därmed effekt minskar vid jämförelse med tyngdlyftning vilket gör att de ofta kan fortsätta sin idrottsliga karriär inom den grenen.

Hur de anatomiska strukturerna påverkas vid skada och hur skada kan undvikas är en stor frågeställning inom idrottsforskningen. Strukturers hållfasthet vid explosiva, plyometriska belastningar där belastningen vid nedslag under en mycket kort tid äventyrar benets hållfasthet men att ingen skada sker brukar vara föremål för diskussion. Detta ses i idrotter så som friidrottsgrenar med högfrekvens av hopp, exempelvis tresteg. På grund av den mycket korta tid som benet blir utsatt för den maximala kraft vid nedslaget så skadas inte benet direkt så som den skulle skadats om tiden under maximal belastning var längre. Men att denna typ av plyometriskt moment ger en tydlig högre förskjutning av risken för skada på brosk, ben, ligament och muskler är självklar. Allt detta står i förhållande till frekvens där skaderisken är hög om frekvensen är hög, det råder det inga tvivel om (3).

En elitidrottare måste naturligtvis upp på en viss typ av frekvens och belastning för att på så sätt träna sina tekniska färdigheter, men inte lika självklart blir det i träning av styrka. Ett faktum kvarstår dock att ingen vet hur mycket belastning just en viss individs strukturer klarar innan de överstiger sin förmåga att tåla den kraft som de utsätts för. Vetskap om de explosiva momenten och att de är mer okontrollerade är väl analyserat likväl som kompressionskraft och därmed accelerationskraft. Per automatik ligger en tränande för nära sin gräns och tränar för ofta (frekvensen i träningen måste vara hög för trestegshopparen, annars blir denne inte bra på idrotten) och risken att få betydande överbelastningsskador är överhängande.

Bevisligen är kunskapen kring träningsupplägg stor i Friidrottssverige, trots detta skadar sig flertalet friidrottare frekvent, de som är på hög nivå. En del kanske minns dokumentärfilmen på SVT om friidrottares intag av smärtstillande? För att citera tränarkollegan David Landau; “There are more injuries nowadays than ever in sports and exercise. They are clearly doing something wrong”.

Referenser

Nautilus and Arthur Jones seminar, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries, 1986-03-20 (Video)
Lindsjö Anders, personlig kommunikation, Stockholm 2014-12-17
Anders Rydén, Svenska Friidrottsförbundet, personlig kommunikation, Stockholm, 2015-02-24

Hastighet i styrketräning

Posted on 3 October, 2017 by Henrik Crantz

(tidigare inlägg om kraft här)

För enkelhetens skull håller vi oss till styrketräning och den betydelse hastighet och acceleration har i dess utförande relaterat till kraft, huruvida skada uppstår eller inte. Ett snabbare, ryckigare sätt att lyfta skapar bortom all rimlig tvivel en högre kraft vilket möjliggör en ökad styrkeutveckling där vikten som lyfts känns lättare. En inskränkning i rörelseuttag är dock oundviklig dels för att skydda leden men också för att kunna snabbt transportera vikten från a till b. Det kan ses som lyckade lyft som utförs men, på bekostnad av kontroll. Okontrollerad kraft är oundviklig i detta fall. För stor andel okontrollerad kraft i träningen ger dålig utveckling och, vanligen leder till skada.
Inom bland annat bodybuilding återkommer ofta begreppet kontakt. Här kan man absolut se det som ett bra sätt det bibehålla kontroll över kraft många gånger genom hela rörelsebanan.

Forskning är betydande i vårt samhälle för att skapa riktlinjer och tänkbara lösningar. Träning skiljer sig på sitt sätt från annan typ av forskning inom andra områden (som även de har sina problem). Betänk svårigheten i att studera rörelser, och en träningssituation är inget undantag, då det är oerhört svårt att hitta statiska parametrar som inte har oändligt med dynamiska mätvärden och dessutom är svåra att fånga upp. Har läsaren en god grundkunskap i anatomi, fysiologi och fysik är det återigen förståelig att det ställer till det vid mätning av rörelser och muskelaktivering. Det finns naturligtvis flera orsaker där en är faktorer som uppfattas rent mekaniska i många fall inte går att överföra på människokroppen. Att ha ett stadigt ben i en upplevd verklighet och ett ben i forskningens värld krävs och måste betraktas mycket noga. Men det är svårt och kräver naturligtvis en avvägning som resulterar i olika antaganden.

Varför vi vill kontrollera krafter som vi utsätter kroppen för i träning kan tydliggöras genom att öka förståelsen kring krafter i sig. Här kan fysikens teorier hjälpa oss till stor del. I fysikens värld talas det om Newton andra lag (1) som förklarar sambandet mellan acceleration och kraft som lyder ”kraft är lika med massa multiplicerad med acceleration” (F = ma). Den formeln ger oss bra kunskap och god praktisk förståelse i stora avseenden kring just kraft och hur den kan utvecklas vid arbete. Just hur acceleration påverkar en kraft är viktigt att känna till vid ett arbete där kraften sedan förändras, så länge en rörelse sker. En rörelse måste ske för att ett arbete skall kunna bli utfört; har du ingen rörelse så utvecklas inget arbete. Men hur väl stämmer detta in på musklernas förmåga att producera kraft? Du kan ju bevisligen utveckla muskulär kraft oavsett om du sätter accelerationen till noll i formeln eller inte. Kraft kan alltså utvecklas utan att en (märkbar) rörelse sker. Formeln för arbete är w = Fd där w står för work, F för force och d för distance. Formeln kan utläsas ”arbete är lika med kraft gånger sträcka” (1).

Om då hastighet i rörelsen ökar kommer också kraften att öka, det är korrekt enligt vår tidigare formel, men det som mäts då är fram för allt effektutveckling. Det som en följd av att kraften ökar, och effektutveckling behöver inte enbart vara muskulärt skapad (inte heller en rörelse, men artikeln gör antagandet att rörelser skapas av muskelkraft). Är rörelsen mycket hastig följer inte muskelaktivering genom hela dess rörelsebana som är betydligt enklare vid en långsammare rörelse. Muskeln verkar vanligen i början och i slutet av en hastig rörelsen även om detta påstående är mycket förenklat. Ofta nyttjas lagrad energi i strukturer tätt sammanlänkat med muskeln för att på så sätt få fart på rörelsen genom anpassning till det moment som sker. Formeln för effekt är P = Fv. P står för power, F står för force och v för velocity. Det kan utläsas ”effekt är lika med kraft multiplicerad med hastighet” (1).

31a1eaba516f8a2c65d8e7e60d012d0e — Källa: www.pinterest.se

Eftersom muskler i kroppen kan skapa kraft utan att ett arbete sker så bör det ifrågasättas huruvida hastighet och acceleration är signifikanta, produktiva variabler att primärt öka vid styrketränande. Detta om fokus är styrketräning som ett led i ökad volym och styrka genom hela dess rörelsebana. I en idrott är detta självklart och ska tränas med allt vad det innebär; snabba riktningsförändringar i fotboll exempelvis. Den typ av inriktning hör inte till denna redogörelse utan är ett helt eget kapitel om träning för specifik idrottsutövning. I kontrollerad styrketräning vill utövaren kontrollera belastningen utan oönskade (direkta) effekter vilket åstadkoms genom kontrollerade rörelser. Om hastighet eller acceleration ökar kommer också krafter att öka men till priset av att den blir mer okontrollerad. Precis som på samma sätt vid hopp eller snabba inbromsningar skapas betydande g krafter (2), ingen konstigt med det. Vad det dock säger är att den information och vetskap om kraftens betydelse i relation till tränings frekvens bör ses som en betydande variabler att ta hänsyn till i vägen mot volym och styrka. Detta observandum är värt att peka på fler än en gång vill jag påstå i skuggan av ett skadepanorama.

Ofta ser vi idag i träningslokaler privatiserandet av ”explosiva lyft” (merparten av utövarna är motionärer) vilket i praktiken innebär att den tränande kastar vikten istället för att lyfta den, ett bra sätt att beskriva det som sker. Accelerationskraft skall sedan vanligen bromsas upp av kroppen vilket utgör betydande utveckling av g krafter, och då okontrollerad sådan (3).

can-stock-photo_csp16066002 — Källa: www.pinterest.se

Under en mer kontrollerad form av styrketräning bör det inte finnas ett primärt intresse av att demonstrera en kraftutveckling då skaderisken ökar i proportion med att kraftutvecklingen ökar (kraft i generell term). Inte sagt att hård, tung träning per automatik leder till skador utan tvärt om, krafter ger skador när kroppen inte klarar av att hantera dem. Vilken typ av kraft som orsakar detta varierar naturligtvis. Om vi återgår till exemplet med att springa eller hoppa vilket enbart exemplifierar hur enkelt det är att producera betydande g-krafter, ibland flera gånger kroppsvikten, så tillhör det en naturlig del av vårt sätt att röra oss. Det ska vi också ska kunna klara av. Det samma kan åstadkommas med en yttre belastning i form av en hantel eller skivstång. Frågan är hur viktigt det är att implementera okontrollerade belastningar in i sin träningsrutin om målet är att betryggande säkerställa en skadefri rutin. Det primära är att kontrollera den belastning som individen tränar på, inte hur mycket extra kraft muskler och kropp kan tänkas skapa. Att träna för styrka är en sak. Att demonstrera styrka, en helt annan.

Referenser

Giancoli, D C. (1998). Physics: principles and applications 5th ed. Prentice Hall.
Nautilus and Arthur Jones seminar, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries, 1986-03-20 (Video)
Nautilus seminar for Orthopedic surgeons, DeLand, Florida: Nautilus Sports/Medical Industries, 1986-04-02 (Video)

Kraftpåverkan i styrketräning

Posted on 12 September, 201712 September, 2017 by Henrik Crantz

Att förmedla information inom olika ämnen och områden kräver att sändaren besitter kunskaper och goda pedagogiska färdigheter. I dessa färdigheter bör sändaren säkerställa mottagarens möjlighet till att få definitioner klargjorda, så att missförstånd minimeras. Huruvida denna text besitter samtliga ovan nämnda färdigheter till max måste anses som högst otroligt, troligen uns av dem.

Det finns en medvetenhet i att den är skriven på ett mer utdraget sätt. I dessa tider genomsyrat av instagram, facebook och youtube med korta klipp och texter verkar denna som motpol; här skall det dras i långbänk.

sore-muscle-muscle-growth — Muskulär styrka. Bildkälla: legionathletics.com

Artikeln verkar för att läsaren ska få en introduktion kring hur man kan se på styrketräning och belastning. Det är inte en artikel om smarta övningar, “hur man bäst tränar” eller andra fantastiska träningstips. Den handlar mer om hur olika sorters belastning verkar och hur man väljer att lyfta en vikt.

Definitioner som är väsentliga att förstå i denna text kommer att förklaras. Min förhoppning är att artikeln ger andra infallsvinklar så att läsaren senare kan med mer neutrala ögon läsa om träningsprinciper och utmana sin egen uppfattning eller syn på styrketräning. På flera ställen kommer undertecknad att fylla ut texten där det anses vara nödvändigt (långbänken ni vet) med exempel eller vidare förklaringar. Kom ihåg att detta är en skrift med hypoteser och teorier som blandas med fakta, empiri, rationalism och eget tyckande.

Texter av detta slag ifrågasätts ofta med hur stor vetenskaplig dignitet de besitter men trots detta kvarstår ett konkret fakta. Det är rörelser och träning som avhandlas. Ett inte helt okontroversiellt ämne som naturligt är föremål för flera olika åsikter utefter en normalfördelningskurva. Inte heller helt oproblematiskt som forskningsområde har det visa sig. Rörelse och framför allt mätning av styrka är rent ut sagt fruktansvärt svårt att studera vilket vi återkommer till (se även tidigare inlägg). Rätt eller fel, bra eller dåligt så har varierande forskningsmetoder använts av flera efterföljare och många gånger goda försök till att systematiskt dokumentera dess effekter. Men forskning är inte absolut sanning, det har det aldrig varit, vilket torde vara självklart. Vi får aldrig glömma att verkligheten vi lever i är något vi inte förstår till fullo hur vi än studerar den. Var ödmjuk inför detta faktum. På valda ställen har referenser lagts in för läsaren att ta del av vid intresse eller vidare läsning. Texten har delats upp i tre fristående delar varav detta är första delen. Kommentera gärna, högt som lågt.

8-laws-of-strength-training — *”An open mind is not the same as an empty head”* (1). Bildkälla: t-nation.com

Definitionen av styrka artikelserien vilar på kommer lyder “den förmåga en muskel har för att utveckla kraft genom förkortning (aktivering) av dess muskelfibrer”. En definition som är talande för dess strukturella funktion. Oavsett i vilken fas en muskel arbetar (koncentrisk, statisk eller excentrisk) är dennes primära uppgift att producera kraft och vanligen då mot ett yttre motstånd (precis som i träning). Muskeln aktiveras vanligen av och genom rörelser men kan även naturligtvis aktiveras utan att ett (synligt) arbete sker (arbete per definition i teoretisk fysik föranleds alltid av en rörelse) och styrs från det centrala nervsystemet (2). Notera att vi enbart fokuserar på muskulatur som viljemässigt kan aktiveras.

Det finns flertalet viktiga parametrar inom olika träningsprinciper eller träningsupplägg. De flesta som tränar vill, förutom goda effekter av uppläggen genom förbättrade resultat, också hålla sig skadefri. I min profession som specialist eller tränare får jag ofta frågan om vilken eller vilka övningar som “är bra” eller till och med “är bäst” för olika delar av kroppen. Ofta menar den som ställer frågan vilka övningar som är effektiva, säkra eller korrekta i utförande. Produktivitet varvas med ett säkerhetstänk alltså vilket är eftersträvansvärt.

Oavsett infallsvinkel i diskussionen om vilka parametrar som är viktiga (på ett specifikt och detaljerat eller generellt plan) finns det en variabel, en grundsten, som är så betydande att den helt och hållet är avgörande för träningsprocessen. Det är parametern kraft.

Den kraft vi utsätter kroppen för externt (belastning genom motstånd från exempelvis en hantel) och den kraft vi producerar internt (av muskeln) har stor betydelse och är många gånger helt avgörande om en skada kommer att uppstå eller inte. En idrottsskada uppstår nästintill uteslutande på grund av ökade krafter, vanligen genom ökad hastighet eller acceleration. Strukturer utsatta för en för hög kraft kommer att visa det på ett eller annat sätt oavsett om den tål det eller inte. Återigen, hastighet eller acceleration ses här som den tydligaste faktorn i kraftutveckling men, också den svåraste att kontrollera.

De rörelser vi ofta väljer att använda oss av i träning önskar vi många gånger ha en funktionell överförbarhet till vår vardag eller inom en viss idrott. Ökad styrka, flexibilitet och skadeprevention är vanliga resultat av träning som vi förväntar eller önskar oss. Definitionen styrka beskrivdes ovan, flexibilitet är ökad rörlighet eller smidighet och skadeprevention är minskad risk för att skada skall uppstå.

“Okontrollerade krafter vill vi naturligtvis undvika i så stor utsträckning som möjligt under ett kontrollerat styrketränande”

_93905524_4c15c510-e869-4e93-a138-08b279a1a0d4 — Idrott. Bildkälla: bbc.co.uk

Dessa resultat av träning faller inom kategorin indirekta effekter av träningen. Vi har flera direkta effekter av träning men de indirekta effekterna är mer eftersträvansvärda. Ökad energiförbrukning, puls, hormonell respons är troligen de mest primära direkta effekt av träning men vi har en annan direkt effekt vi absolut vill undvika. Denna direkta effekt är akut skada. De indirekta effekterna i form av ökad muskelmassa och styrka ger bra förutsättningar för att förhindra skador så länge vi kan kontrollera den kraft och frekvens vi utsätts för. Naturligtvis är det svårt, snarare omöjligt i många fall, att skydda sig mot externa krafter så som motspelaren som skall försöka ta bollen från en annan spelare på en fotbollsplan eller för en brottare på mattan. Det är krafter som tillhör spelet eller idrotten och måste därmed accepteras.

Men, i styrketräning då? Här skall det i största möjliga mån sökas efter att kontrollera de krafter som påverkar, både i positiva och negativa riktningar; kompressionskrafter, skjuvkrafter, accelerationskrafter bara för att nämna några som alltid bör viktas i valet av övningar och i förväntat resultat.

Okontrollerade krafter producerar skador, det är helt säkert. Att skapa en grund i sin träning med devisen att försöka så väl det är möjligt att kontrollera de krafter som kroppen utsätts för är eftersträvansvärt. Det ger ett bättre upplägg med en större marginal till att skada sig.

Styrketräning är och förblir en av de absolut säkraste och mest produktiva i utvecklingen av en generell styrka och funktion. Kasta inte bort den möjligheten genom att låta skador uppstå genom ett tveksamt utförande som utsätter dig för okontrollerade krafter pass efter pass. Det är kärnan för denna text.

Referenser

Bannister G. (2005). In Arthur’s Shadow: Daily Musings on Exercise: a Tribute to Nautilus inventor Arthur Jones. iUniverse, Inc.
Giancoli, D C. (1998). Physics: principles and applications 5th ed. Prentice Hall

Muscle friction – important factor or negligible fiction?

Posted on 31 March, 201731 March, 2017 by Henrik Crantz

Henrik Crantz, Registered Physical Therapist (RPT), BSc PT, MSc PT, Certified Specialist Orthopaedic Manipulative Physical Therapy

Originally published in Manualen Nr 4, 2016.

It is well known that during different phases of muscle action (concentric, isometric and eccentric) the force output differ. It is a common sensation to feel stronger lowering than lifting a given amount of weight in a controlled manner. The concentric muscle action is considered to be the weakest and the eccentric the strongest of phases in muscle action. Factors that affect force output are several, such as energy (metabolic, elastic recoil), neural fatigue and others. Rarely emphasized in the debate, regardless of contraction phase, is how friction as a result of movement affects muscular strength which in itself is very interesting. Intramuscularly, where movement most certainly occurs, the muscle action in its fibers creates movement and therefore friction. If there is movement, there is friction and the contraction phases will differ, as mentioned, and to a great extent. There is an established opinion considering that the phases do not to differ largely in output force (1). In fact, researchers have met the conclusion that isometric and eccentric phases are more equal or, differ very little. This, however, isn’t an uncontroversial claim. On the contrary, much seems to indicate that the phases indeed differ largely.

The basic mechanics of eccentric contractions are still a source of debate. The cross-bridge theory (2, 3, 4) that describes concentric contractions is not as successful in describing eccentric contractions. This theory, which holds the two-filament sarcomere model (actin-myosin), is perhaps the most widely known model for the explanation of contractions. Other models have been suggested (5) mainly focused on the three-filament sarcomere model (actin, myosin and titin). This model suggest that force from stiffening of the protein titin increase when actin-myosin forces decrease (as in the eccentric phase of muscle action). However, the concentric phase of muscular contraction must inevitably overcome the friction that is being produced by the moving actin-myosin filaments when stiffening of titin is not a significant issue.

Intramuscular anatomical structures such as muscle fibers, blood vessels and nerves, usually works well together, but one has to understand the lack of empty space between each of them. The structures are of course separated from each other, but still packed together as a closed system. Therefore, friction is without a doubt present in the structure itself when movement is induced, even if the surfaces are smooth or lubricated.

According to the laws of physics the force it takes to lift a weight at a constant speed is the same, no matter in which phase of contraction. That is, if you lift a barbell that holds a total weight of 50 lbs, it will take exactly 50 lbs (≈222,5 N) of muscular force to lift, hold and lower at a constant speed. Even though it would be impossible for a human being to accomplish that, it’s still interesting to ponder as a mechanical phenomenon in muscular force output. Since the force output clearly differs a great deal between its phases, there must be something hindering the force output. Fatigue is, as mentioned, one aspect, but shouldn’t be the only significant one to consider.

“An object at rest remains at rest if there is zero resultant force acting on it. If the resultant force acting on a moving object is zero, the object continues its motion with constant velocity.” – Isaac Newton

An example on how friction is working against force output during the concentric contraction of a muscle can be described using a simple model. Imagine a string that is attached to a weight at one end placed hanging from the edge of a table. The string is in contact with the edge of the table. If a force that was greater than the weight was acting in a positive direction (equivalent to concentric contraction), the part of the string in contact with the table would create friction (figure 1, left picture). In this situation, friction would work against the force output lifting the weight. The opposite would occur (figure 1, right picture) if the forces in each end of the string were to be switched. Now, friction would work in favor of force output since it is lowered in a negative direction (equivalent to eccentric contraction).

friction2 — Figure 1. How friction affects movement. Blue arrow shows normal force.

Tiina Lahtinen-Suopanki, Finnish Physiotherapist, along with scientists in Italy studied the importance of fascia tissue (figure 2) and its relation to different pain conditions (6, 7). They could confirm that the fascia is deeply innervated and therefore a possible source of pain and discomfort. The fascia tissue is in fact divided into layers all the way down to the muscle, that each works independently from one another and thus causes inertia.

Even though the amount of friction in these layers’ surely increases or decreases depending on the situation, it should generally be quite noticeable in any circumstance. The fascia clearly holds elastic energy but isn’t as elastic as you could imagine. It is a force transmitter where roughly 30-40 percent of the force produced by the muscle is transmitted to the fascia and not to the tendon of the muscle (8, 9). That makes the muscle dependent on the fascia for growing in strength, especially in the eccentric part of movement. If a limb, or any part of the body that can move, is immobilized, the fascia will stiffer, which will result in an increase of friction while lowering a weight.

In earlier writings (10) it is mentioned that friction increases as muscle action continues. This is due to several phenomena linked to physical activity, one being an increase in fluids between the fascia layers. Blood flow will also increase within the muscle, creating tension within the muscle belly and when the blood flow increases the muscle belly holds some of the fluids momentarily. This “acute hypertrophy” makes the eccentric phase of muscle action decrease at a slower rate when compared to the concentric. When concentric phase-force output is zero, the weight can still be lowered in the eccentric phase at a controlled manner.

All that has been described above causes friction – and a lot of it. For sure, the contraction phases differs a great deal in force output as well. Friction is of course one of many factors that can and should be discussed, but ignoring it altogether is in my view unwise since it undermines our understanding and measurement of true strength. It must be stated that movement, of any kind, is very hard to measure and this is equally true when it comes to muscular strength. Many things in our world follows “the path of least resistance”, and the same goes for the musculoskeletal system. In the world of weight training, however, “the path of most resistance” is generally favorable and can be achieved in numerous ways.

So, what about this obsession with friction? How can this way of thinking be used clinically? As I’ve pointed out earlier, friction is not the only factor to take into consideration, even though it certainly will make itself reminded in an exercise machine. But, as an example in weight training, one can focus on the eccentric phase when it is no longer possible to lift the weight. Or, by focusing primarily on the eccentric phase in all of your lifting even from the beginning of an exercise or set. By changing the direction of force in consideration to a muscle’s strength curve is another example how one can manipulate factors that relate to qualitative resistance, which is the inward sense in all the examples. These are easy steps to assure that qualitative resistance from training is being used by making each repetition harder with emphasis on the eccentric part of movement.

References

1. Westling, S.H., Seger, J.Y., Thorstensson, A. Effects of electrical stimulation on eccentric and concentric torque-velocity relationships during knee extension in man. Acta Physiologica Scandinavica. 1990;140:17–22.

2. Goldman, YE. Kinetics of the actomyosin ATPase in muscle fibers. Ann. Rev. of Physiol. 1987;49:637-654.

3. McCray, J.A., Herbette, L., Kihara, T., Trentham, D.R. A new approach to time-resolved studies of atp-requiring biological systems: laser flash photolysis of caged ATP. Proc. Natl. Acad. Sci. 1980;77:7237-7241.

4. Webb, M.R., Trentham, D.R. Chemical mechanism of myosin-catalyzed ATP hydrolysis. In: Peachy, L.D., Adrian, R.H., and Geiger, S.R., ed. Handbook of Physiology. Bethesda, MD: American Physiological Society.1983;237-25.

5. Herzog, W., Powers, K., Johnston, K., Duvall, M. A new paradigm for muscle contraction. Front Physiol. 2015; 6: 174. Published online 2015 Jun 10. doi: 10.3389/fphys.2015.0017.

6. Stecco L Fascial Manipulation for Musculoskeletal pain, Piccin, 2004.
7. Stecco L & C. Fascial Manipulation Practical Part, Piccin , 2009.
8. Passerieux et al, Physical continuity of the perimysium from myofibers to tendons. J Struct Biol. 2007.
9. Trotter et Purslow PP. Functional morphology of the endomysium in series fibered muscles. J Morphol. 1992.
10. Crantz, H. Går det att mäta ren styrka? [Blogg]. 21 maj 2016. https://wordpress.com/post/swebodybuilding.wordpress.com (hämtad 2016-10-14).

Are you training in full range?

Posted on 22 July, 201620 January, 2019 by Henrik Crantz

I will make an attempt to write this article in English due to different requests. I hope to shed light on the subject of full range and high qualitative resistance in gym exercise. The article also makes the assumption how (most) people today look upon this subject; what full range is and how it’s performed; and is trying to address some of the notions in hope to look at the issue in different ways. Troughout the article I will address important components and explain my professional view. Please have in mind that when this article was written the world of exercise emphasized the use of “functional exercises” as well as a “functional approach” to the general public. This was also the case in health care. Why this is important to state is that no matter which concept or type of exercise one uses, the “one size fits all” approach is always questionable but maybe not the attempt to get people to move.

14-reasons-you-shouldnt-ignore-full-squat-benefits_04 — Figure 1. The squat. Source: bodybuilding.com

When full range functional exercise is brought up many think of squatting (figure 1), dips or chin ups/pull ups maybe even the bicep curl. All of these exercises involve multiple joints which all provides movements that are combined. The nature of the combined movement is the involvement of specific joints in specific regions of their range of movement (ROM) working together. This involvement will differ tremendously within the exercise and of course in comparison to other ones.

Regardless of the reason for doing any of the exercises mentioned above, the movements are more or less not executed in their full ROM of the joints involved. That can only be achieved with specific exercises for each individual joint (singel joint exercises). Often it is said that full range is to strive for in exercise in order go get full benefits from strength, flexibility and injury prevention just to name a few. One can agree on that a loss will certainly occur if an exercise is perform partially in its ROM (as long as the joints are healthy). If these losses are in a functional, structural anatomical way or even both is not an issue lifted in this article. One can assume that loss of some sort will occur, not said to what extent.

20160719_075602 — Figure 2. Chin up. 118 degrees is less than half of the full range of movement for the targeted muscle latissimus dorsi. Source: NSMII

In figure 2 and 3 it’s clear that the ROM is being perform partially for the latissimus dorsi muscle (LDM). On the other hand the biceps of the upperarms is indeed working near its full ROM. Using this exercise in an attempt to work the LDM near its full ROM or for a maximal muscle activation, it’s a poor way of doing it. The biceps will in this combined movement be the weak link in the chain and become exhausted long before the LDM.

This issue rises two distinct questions; how to work the specific targeted muscle in relation to its ROM and when or why a certain resistance being used. By working the targeted muscles of the back (mainly LDM) the restricted ROM in a pull up och chin up is not near the full ROM of the LD (figure 2, 3). This can be achieved in a machine (figure 4) or by modifying the exercise equipment that is being used. Often this is done by letting the bodyposition shift while the resistance is placed in a fixed position (e. g. sternum chins, racing dive lat pull).

20160719_082804 — Figure 3. The behind-the-neck pull up. Provides approximately 60 degrees of movement. If wider grip is used the range of movement is even less. Source: NSMII

The quality of the applied resistance is an issue not often discussed but none the less important. For example, the bicep curl with a barbell may look full range with a qualitative resistance through its ROM. To some extent it is; the elbow joint is working throughout its full ROM capacity in flexion and extension. But the resistance applied by a barbell are in many ways different in comparison to the biceps and its strength curve. The beginning and the end of the movement will differ due to leverage for example and not provide full resistance as desired (figure 5). The same thing will occur with a squat, deadlift or any exercise using a barbell in the conventional way.

20160719_082821 — Figure 4. The example of the full ROM for the shoulder joint in a fixed position. Here performed in a pullover machine. Source: NSMII

20160719_082717 — Figure 5. Barbells provides straight line resistance. Source: NSMII

The first solid proof of variable resistance in modern time came in the shape of old photographs. Pictures long forgotten and hidden upon the attic of the library at the Swedish School of Sport and Health Sciences (GIH) in Stockholm. These pictures show patients being treated for all kinds of musculoskeletal disorders or problems with assisted movements and resistance (figure 6). It’s an important part of the history of exercise in Sweden. This also show us the use of variable resistance applied by the Physiotherapist (as seen in figure 6). One can assume that the resistance what not equal throughout the ROM for the muscle of the back of the thigh and therefor vary.

sjukgymnastik — Figure 6. Assisted legcurl. Full range, variable resistance in a fixed position. Source: National Archives, Sweden

Manufacturers of gym machines sometimes use a different shape of the cam (figure 7) to get variable resistance (figure 8), just like the Swedish Physiotherapists. By doing this the resistance can increase and decrease in accordance to the strength curve of the muscle. The machine is as described above in a way superior in the aspect of providing accurate, repetitive resistance with a high quality. The machine will do this in a fixed position using the cam as the regulator of resistance (if the machine is using that kind of engineering). But that is also one of its shortcomings. By using a fixed position that position must first be perfect. Second, the body must not be able to change that position in accordance with the movement.

Nautilus-Cam — Figure 8. The nautilus shaped cam that provides variable resistance. Source: http://www.ifr.net

The machine is as described above in a way superior in the aspect of providing accurate, repetitive resistance with a high quality. The machine will do this in a fixed position using the cam as the regulator of resistance (if the machine is using that kind of engineering). But that is also one of its shortcomings. By using a fixed position that position must first be perfect. Second, the body must not be able to change that position in accordance with the movement.

This is truly very hard to manage in a controlled way with that machine, but even harder when not using a machine. But one can try to bring this knowledge into the use of conventional exercises using barbells, dumbells and pulleys. Of course there in no perfect way, but by involving this into “straight line resistance” i. e. barbell/dumbell/pulley exercises not in a fixed position is very effective. It takes some skills, and may seem a little tricky, but indeed a very smart way when implement into the translation of the exercise and its effect to the muscular system of the body. Resistance should, as far as it is possible, be applied right-angled (90 degrees to the working plane) and this done by the use of gravitation and the body as a counterweight. This effect is just like the machine and its cam as it changes the resistance and can be done anywhere in the ROM.

An example of the implementation of this technique can be seen in the figure 9 below in the exercise called “the perfect curl”. Note the position of the elbow (marked in yellow) and even the weight itself. It stays in a more fixed position in relation to the upper body which works as a counterweight. As mentioned this is one example to increase load without changing the weight on the bar but still add resistance in the ROM for the bicep muscle. This can be done to any exercise or muscle and the variations are endless.

Finally, this is not an article of what is right or wrong, it’s an article about avoiding ignorance and to understand the importance of all kinds of resistance; the difference and how to use it. If you are working with athletes, in health care with patients or in any other way responsible for the use of an exercise program it is your responsibility to understand the difference. In that regard, there is no excuse for not knowing.

As the late great Mike Mentzer once said about this topic; “Exercise is about movement. The greater the range of the movement the greater the exercise”. I guess one can add to that statement the encouragement to use high quality resistance in gym exercises as well.

Written by Henrik Crantz, Registered Physical Therapist (RPT), BSc PT, MSc PT, Certified Specialist Orthopaedic Manipulative Physical Therapy

Går det att mäta ren styrka?

Posted on 21 May, 201615 December, 2018 by Henrik Crantz

Att mäta muskulär styrka

Att en muskel i vår kropp arbetar på olika sätt känner de flesta till. En person kan lyfta sin arm framåt, hålla den stilla men också sänka den långsamt. Alla dessa (tre) sätt som en muskel arbetar på har en faktor gemensam; det sker genom muskelns försök att förkorta sig då den vanligen jobbar mot ett yttre motstånd, exempelvis vid lyft av en vikt. Men att muskeln jobbar på samma sätt i ett statiskt, alltså stillastående tillstånd, och likaså vid förlängning (då vikten sänks) kanske förbisetts av en del.

De olika faserna kännetecknas av dess sätt att arbeta och kallas i fysiologins värld för koncentrisk, statisk och excentrisk kontraktion. Att muskeln arbetar på ett förhållandevis entydigt sätt genom förkortning (kontraktion betyder förkortning) i samtliga faser kan vara lite svårt att greppa. Muskeln kämpar (vid arbete) mot ett tillstånd av förkortning trots att rörelsen (den visuella alltså då kroppsdelen rör sig) sker i motsatt riktning som när en arm sänks långsamt (excentriskt arbete). För allmänheten kan definitionerna positiv, negativ och statisk kontraktion vara av mer objektiv nytta då det tar hänsyn till den rörelse som sker och inte just hur muskeln arbetar inuti armen.

Alltså, lyfts en vikt uppåt mot tyngdkraften går den i en positiv riktning, stannar den är rörelsen statisk och sänks viken går den i negativ riktning (figur 1).

muskelrorelse — Figur 1. Muskelarbete. Källa: Karin Stillberg

Vanligen brukar det sägas att den koncentriska styrkan representerar 100% av exempelvis en maximal ansträngning; lyft av en hantel i positiv riktning. Med detta mått som grund har flertalet hävdat att högre belastning kan representera de två andra faserna vid muskelarbete. Med detta menas att kan en rörelse fullföljas i positiv riktning (att lyfta armen), det vill säga en repetition i ett visst utförande (finns ingen standard utan mer en godtycklig uppfattning hos bedömaren), är den belastningen 100% av den koncentriska styrkan. Med denna procentsats kan man då enkelt räkna ut den belastning man maximalt kan hålla stilla (återigen finns ingen standard hur länge) som då anses vara 120%, alltså 20% över den koncentriska maximala styrkan. Slutligen den belastning man långsamt (och kontrollerat) kan sänka maximalt är 140%, alltså 40% över den koncentriska (figur 2, visar dock ingen exakt procentsats mellan faserna). Hur exakta dessa uppskattningar är måste man ha överseende med men, att det föreligger en förhållandevis stor skillnad mellan dem, det är tydligt.

Utan att spåna för mycket rent akademiskt kring hur väl detta stämmer i forskningsresultat är det relativt enkelt att för sig själv bevisa om ovanstående föreligger genom att prova det på ett gym eller liknande. Hur stor skillnaden är (i procent) mellan de olika faserna är emellertid inte helt kartlagt eller bevisat genom forskning. En del hävdar att ovanstående procentsatserna är så nära en sanning man kan komma medans andra hävdar att det inte alls förhåller sig så.

excentriskstyrka-250x199 — Figur 2. Styrkan varierar under de olika faser som muskeln arbetar i. Källa: tyngre.se

Om vi stannar kvar i ämnet muskelarbete och tittar på skillnader i styrka under de olika faserna finner den tränande individen att denne är starkare dels i vissa lägen (genom hela rörelsebanan) men också under olika faser av muskelarbete, precis som beskrivits ovan. Exempelvis känns det lättare att sänka en vikt än att lyfta upp den. Flertalet har påpekat detta inom forskning som också undersökts i mängder av studier. Länge har det hävdats att muskeln är starkare i den sänkande, bromsande rörelsen strax följt av den statiska för att slutligen vara svagast i den fas då vikten lyfts uppåt.

Forskaren Jan Seger (Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm) har med ett forskarteam studerat detta sedan lång tid tillbaka och fann att det klassiska påståendet om fasernas skillnader inte riktigt stämmer överens med deras resultat (1). Kortfattat kan det sägas att resultaten pekar på att den excentriska fasen (alltså den sänkande eller bromsande) inte signifikant är den starkaste av faserna om den inte tränas till det. Snarare pekar forskarna på att de statiska och excentriska faserna är i stort lika starka. I studiens tester användes en mätmetod med isokinetisk belastning som ett verktyg att mäta styrka och därmed skillnaden. Man använde en dynamometer i form av en maskin kallad SPARK.

Isokinetisk belastning innebär att muskeln får jobba mot ett givet motstånd under en given rörelse. Iso är grekiska och betyder samma, kinetisk betyder rörelse. Samma hastighet och samma belastning genom rörelsebanan helt enkelt. Det finns flera fabrikat på isokinetiska mätinstrument bland annat två olika dynamometer typer; aktiva eller passiva (2), där den aktiva inte tillåter fri acceleration upp till den förinställda hastigheten uppnåtts. Användandet av en dynamometer vid mätningar av muskulär styrka är dock inte helt enkelt visar det sig. Det är alltid intressant att titta på huruvida de påståenden om forskningsresultat står sig i förhållande till andra uppfattningar om muskelarbete vilket återstoden av artikeln kommer att fokusera på.

Är en muskel naturligt lika stark i den statiska fasen som i den excentriska?

De svårigheter som finns med dynamiska tester är flera och direkt kopplat till det mätvärde som fås. Faktorer som gravitation, friktion, lagrad energi, kompressionskrafter och utrustningen är naturligtvis helt avgörande för resultatet. Dessa faktorer inverkar i synnerhet eftersom mätningen föranleds av en rörelse och måste därav visas synnerligen hänsyn för att få ett adekvat mätvärde. Ambitionen bör stäva efter det, att vara så nära det är möjligt, om en sann och ren mätning av styrka är önskvärd.

Om vi tar hjälp av enkla modeller inom fysiken kan vi ofta (men absolut inte alltid) förstå oss på människan och dess förhållande till energi, kraft och rörelse (3). Muskelns arbete vid den excentriska fasen kan liknas det arbete som utgörs av en vikt hängandes i ett rep där repet har kontakt med en bordskant (figur 3). Om vikten sedan sänks ned utförs ett excentrisk arbete (rörelse sker i negativ riktning, i tyngdkraftens riktning). Stannar du vikten avstannar arbetet och en statisk position erhålls. Hur är det då, är det verkligen så att de två faserna (att stanna vikten eller att sänka vikten) är likvärdiga i hur mycket muskulär kraft som behövs? Att den lyftande fasen kräver mer utveckling av kraft för muskeln är tydligt. Inte bara för att övervinna tyngdkraften utan också den friktion som utgörs av repet som gnids mot bordskanten. Det motsatta sker alltså om man sänker vikten; mindre kraft kommer att krävas än om man lyfter vikten, precis som att friktionen mot bordskanten hjälper till vilket kräver mindre kraftutveckling för muskeln. Varför modellen innefattar bordet och dess kant måste ses som obligatoriskt då friktion alltid spelar en roll vid muskelarbete och i synnerhet inuti muskeln. Därför kan vi inte i exemplet nöja oss med att repet fritt får hänga utan någon någon som helst kontakt eller yttre påverkan under rörelsen. Friktion föreligger alltid, inte sagt med hur stor påverkan, men absolut viktig som parameter. Sen att friktionen i muskeln ökar ju fler repetitioner som avverkas eller hur hastigheten justeras är en annan hypotes och infallsvinkel. Kort kan sägas att ju tröttare du blir i den koncentriska fasen, ju starkare blir den excentriska vid jämförelse. Resultatet blir att du nästintill alltid kan bromsa vikten även när du nått ditt repetitiva max i slutet av ett set.

friktion2exc — Figur 3. Excentriskt (negativt) arbete och friktion. Källa: Fysiospecialisten.nu

Som tidigare påståtts kommer bordskanten att hjälpa till vid muskelarbetet genom den friktion som skapas mellan repet och bordet vid en sänkning av vikten. Resultatet blir alltså att vikten kommer kännas lättare. Det krävs således mindre kraft för att sänka vikten än att lyfta eller stanna den. Stannar vi vikten har friktionen ingen påverkan eftersom ingen rörelse sker och friktionen uteblir. Det ses som adekvat att ifrågasätta resultatet i studien från GIH som beskrivs ovan med stöd i fysikens lagar. Det är till och med så att det är omöjligt att förbise friktionen och dess påverkan då allt i vår värld påverkas av friktion, så också muskelarbete.

Kanske är det så att Seger och hans team har helt och fullt rätt i deras resultat och påståenden, kanske inte. Oavsett känns resultatet något haltande, inte för att skillnader föreligger utan att de med sådan säkerhet kan hävda att skillnaden inte alls är så stor som andra källor påstår.

Kort om energiåtgång

När muskeln arbetar (kontraherar) gör den det hela tiden tills den slutar aktivera sig och slappnar av. Energiåtgången och förbrukningen är olika beroende på i vilken fas muskeln arbetar. Mycket energi omvandlas och används hela tiden vilket måste ses som inte speciellt effektivt ur energisynpunkt. Detta gör muskeln till en förhållandevis ineffektiv arbetande enhet, rent ekonomiskt. Det bränsle som kroppens muskler kräver är kemisk energi som omvandlats i de fysiologiska processer som kroppen har. I och med att muskeln även jobbar i ett statiskt läge (stillastående) förbrukas även då energi, till stillnad från andra arbetande (mekaniska) enheter i vår värld. Ett faktum som stundtals glöms bort vid beräkningar av arbete och hur en kropp rent teoretiskt förbrukar energi eller utför arbete. Ofta antar man, för att möjliggöra beräkning överhuvudtaget, att energiomvandlingen eller arbetet är försumbart och utesluts från beräkningen. Men alltför ofta tas det inte i beaktande framförallt vid konceptuella tänk där olika träningsmetoder slåss mot varann för dominans av en enda metod som den optimala.

Ett grundläggande problem i denna bevisning är att bevismaterialet som ofta används (studier av olika slag som godtyckligt inkluderats i referenslistan) rent metodologiskt är rent av omöjliga att genomföra då mätvärdena är så missvisande på grund av det faktum att det är så oerhört svårt att forska på träning, styrka eller rörelser. Vi har helt enkelt allt för grova mätinstrument för att kunna kartlägga sann data, inte inom den enskilda studien i sig kanske , men absolut vid jämförelse med andra studier och även de som undersökt samma sak. Ett inte helt okontroversiellt ämne att kritisera då motargumenten ofta handlar om dignitet i påståenden och huruvida de står sig mot kontrollerade data och inte empirisk kunskap. Naturligtvis två “motpoler” men helt och hållet beroende av varann men aldrig enskilt starka. Just det där med “enskilt starka” borde lyftas mer inom den relativt slutna forskarvärlden där bevisligen flertalet insatta har en tendens att “ta på sig för stora skor” under medhåll av övrig akademisk elit. Naturligtvis gäller detta långt ifrån alla, men alltför ofta stöter man på detta inom den föreläsande träningsvärlden och dess forskare.

Vidare måste tilläggas att Jan Seger och den forskning som GIH tagit fram i fråga inte helt kan klandras för resultaten rent i sak. En trolig felkälla i det forskningsresultat (och flertalet andra studier som använder samma mätinstrument) är just den apparat som står för mätningarna; det isokinetiska mätinstrumentet. Huruvida det faktiska mätvärdet motsvarar den sanningsenliga verklighet kring mätning av styrka bör ifrågasättas (1). Det har ifrågasatts om mätinstrumentet verkligen mäter det den avser att mäta (på ett så korrekt sätt som det är möjligt att mäta resultatet av en specifik muskel eller muskelgrupps styrka). Det kan tillsynes uppfattas som märkligt att ifrågasätta det som kan ses som självklart; att pressa mot ett motstånd och få en adekvat mätning av styrka, punkt slut. Enkelt, eller hur? Tyvärr är det hela inte så enkelt och okomplicerat. Det är snarare ett mycket stort problem och förefaller vara oerhört svårt att korrekt mäta ren styrka. Den isokinetiska mätinstrumentets svagheter ligger delvis i just den isokinetiska belastningen. Ingen sådan rörelse är naturligt förekommande för kroppen vilket stegar ifrån den princip som handlar om “belastning av funktionell art” eller “naturligt förekommande rörelse”. Inte heller är hastighet i rörelser, i synnerhet hos idrottare, tillräckligt hög i mätningen. Oavsett så ger mätinstrumentet ett värde genom att muskeln jobbar mot ett motstånd under konstant hastighet genom både den koncentriska och excentriska fasen, det är självklart. Men det är inte samma sak som att värdet är fullständigt korrekt. Muskeln jobbar mot motståndet men kommer inte att aktiveras jämnt fördelat genom dess rörelsebana som en del kurvor ger skenet av.

Bilden nedan (figur 4) visar ett exempel från ett test av dynamisk och statisk styrka för lårets framsida. Y-axeln visar kraftutveckling och x-axeln antal grader i knäleden. Tydligt ses att kurvorna skiljer sig åt där blå kurva representerar koncentriskt muskelarbete och gul kurva excentriskt. De blå staplarna är statisk styrka. Man kan tydligt se att kurvorna som avser dynamisk styrka inte är i en jämn båge eller en rak linje i och med att muskeln inte arbetar jämnt genom hela dess rörelsebana (muskeln beter sig inte på ett sånt sätt att kraft slås på exakt jämnt från start till slut, kom ihåg att kroppen är en relativt ineffektiv arbetsmaskin vid jämförelse rent mekaniskt).

Figur 4. Styrkemätning av lårets framsida. Källa: NS/MI, Inc.

Då hastigheten är konstant vid isokinetisk mätning kommer rörelsen från maskinen att vid start applicera en kraft som muskeln snabbt skall arbeta emot. Som beskrivet ovan hinner inte muskeln rekryteras till fullo utan detta kräver dels en reaktion från hjärnan men också att muskelfibrerna hamnar i ett bättre läge där de är starkare. Notera att i figur 2 är hastigheten betydligt lägre än i andra studier, 25 grader per sekund mot exempelvis Jan Segers forskning som ligger som lägst på 30 grader per sekund. Detta löser vissa studier delvis genom att ha en kontrollerad acceleration och deceleration. Oavsett kommer problemet att kvarstå i och med att hastigheterna är betydligt högre än i exemplet ovan. Att hastigheten i mätningen måste vara relativt låg för en specifik och så korrekt mätning som är möjligt (vid rörelse) är undvikandet av en hastig stöt (alltså en plötslig accelerationskraft) oerhört viktigt. Det resulterar då inte i ett mått på ren styrka utan ett resultat av muskelarbetet. Resultatet har då inkluderat en betydande del kompressionskraft och mätningen kommer naturligtvis att avspegla det. En liknelse kan vara att slå med näven i bordet en bit ovan bordsskivan kontra lägga näven mot bordsskivan och trycka ned utan inverkan av en mekanisk rörelse med armen. Kontentan blir att kompressionskraft av det slag i första exemplet är inte en mätning av ren styrka utan ett resultat av flera olika krafter. Ett annat exempel att jämföra med är att på stället hoppa upp och ned på en badrumsvåg i syfte att få fram kroppsvikten. Ett mer logiskt tillvägagångssätt vore att stå stilla på vågen för mätvärdets skull.

Vidare kommer muskeln att jobba olika beroende av vinkeln som antingen ökar eller minskar när leden möjliggör rörelsen. Muskeln är olika stark genom hela dess rörelsebana. Lårets muskler på framsidan som i exemplet ovan är naturligt starkare mellan cirka 70-80 grader (figur 4), alltså vid en viss specifik vinkel. Hastigheten påverkar möjligheten att rekrytera muskeln vid dess arbete och borde rimligtvis inte vara konstant.

Alla dessa faktorer påverkar mätning av ren muskulär styrka. Denna artikel tar endast upp en bråkdel av dem. Tydligt är att det är en mycket svårt uppgift på ett korrekt och säkert sätt mäta ren styrka. Flera av dessa faktorer är kopplade till just rörelse. Så fort en rörelse sker (alltså vid all dynamisk testning) kommer felkällor att i olika stor utsträckning påverka resultatet. Men hur ska det då gå till? Muskeln måste ju arbeta och rörelse ske för att en mätning skall vara möjlig. Titta igen på bilden ovan så finns en fas som inte tagits upp än, det vill säga den statiska fasen, de blå staplarna. Vid statisk mätning kan inte dessa faktorer inverka på ett betydande sätt så som vid dynamisk testning. Kan det vara ett sätt att mäta ren styrka, ett steg i mer rätt riktning rent forskningsmässigt och åt en tänkbar standardiserad mätmetod?

Referenser

Almekinders, L., Oman, J. Isokinetic Muscle Testing: Is It Clinically Useful? The Journal of the American Academy of Orthopaedic Surgeons 1994;2(4):221-225.
Westling, S.H., Seger, J.Y., Thorstensson, A. Effects of electrical stimulation on eccentric and concentric torque-velocity relationships during knee extension in man. Acta Physiologica Scandinavica. 1990;140:17–22.
Giancoli, D C. (1998). Physics: principles and applications 5th ed. Prentice Hall

Henrik Crantz 2016-02-03 reviderad 2016-05-20

Är funktionell träning den optimala träningsformen för funktion? Del 2

Posted on 30 January, 201627 December, 2018 by Henrik Crantz

Varierande koncept, varierande effekt

Funktionell träning har nått stort genomslag inom träningsindustrin. De kommande sidorna beskriver min professionella och personliga syn på begreppet funktionell träning som koncept och ifrågasätter de effekter som träningsindustrin gärna påvisar. Träningens motpart, som kan kallas ”ofunktionell träning” (här maskinträning), ställs som jämförande exempel för att på så sätt få ytterligheter ställda mot varandra. Ofta hävdar båda koncepten i slutändan samma sak; optimala effekter. Detta är del två i artikelserien.

På flera håll inom träningsindustrin premieras träningsformen funktionell träning. Gärna modernt presenterad, stundtals logiskt förankrad men alltid glorifierad. Oavsett om det handlar om gruppträning där övningar grupperade i olika stationer utgör grunden och där hög hastighet i utförandet garanterar resultat eller vid valet av individuella övningar med bollar och rep. Från företagens sida ses vanligen fördelar rent ekonomiskt då minimalt understöd krävs rent materiellt för att bedriva träningsformen, inte alltid naturligtvis men troligen en god grogrund för implementering. Oavsett vilket kommer jag i ett försök att dels visa varför gängse uppfattning haltar och har kraftigt överdrivits kring träningsformen och dess koncept, men också kort beskriva denna träningsprincip och dess motpart samt tydliggöra att funktionell träning som optimal träningsform skall ifrågasättas. Alltså träningskonceptet i förhållande till friskvården. Jag kommer uteslutande att fortsätta beskriva ”funktionell träning” som koncept och inte om träning är funktionell eller inte.

Låt oss återgå till den beskrivning av begreppet funktionell träning från Wikipedia som också citerades i del ett av denna artikelserie:

”Functional training is a classification of exercise which involves training the body for the activities performed in daily life. Functional training, if performed correctly, will lead to better joint mobility and stability, as well as more efficient motor patterns. Improving these factors decreases the potential for an injury sustained during an athletic endeavor, performance in a sport. The benefits may arise from the use of training that emphasizes the body’s natural ability to move in six degrees of freedom (1). In comparison, though machines appears to be safer to use, they restrict movements to a single plane of motion, which is an unnatural form of movement for the body and may potentially lead to faulty movement patterns or injury (2).”

Om vi tittar lite närmare på stycket ovan för att utläsa vad som sägs och hur det sägs (oavsett referat eller inte) är det precis som med flertalet andra träningskoncept vad gäller effekter; bättre stabilitet och rörlighet, potentiell minskad risk för skador och att annan träning är sämre, till och med skadlig. Låt oss bryta ned det som skrivs:

”Functional training is a classification of exercise which involves training the body for the activities performed in daily life.”

Enligt min mening är detta bra och logiskt beskrivet.

”Functional training, if performed correctly, will lead to better joint mobility and stability, as well as more efficient motor patterns. Improving these factors decreases the potential for an injury sustained during an athletic endeavor, performance in a sport.”

Träning, i synnerhet om den är grenspecifik, leder vanligtvis till en stor del av det som beskrivs som ett effektivare sätt att utföra rörelserna. Det leder alltså till att utövaren blir mer effektiv i sitt utförande, ”starkare och stabilare” om man så vill, primärt från att träningen är grenspecifik. Vidare:

”The benefits may arise from the use of training that emphasizes the body’s natural ability to move in six degrees of freedom (1). In comparison, though machines appears to be safer to use, they restrict movements to a single plane of motion, which is an unnatural form of movement for the body and may potentially lead to faulty movement patterns or injury (2).”

Här menar man att maskinträning inte alls är optimalt, till och med skadlig. Här beskrivs maskinträning som ”dysfunktionell” snarare än ”ofunktionell”. Maskinträning kommer inte att göra dig bättre på att utföra en viss grenspecifik rörelse primärt, men den kommer absolut inte skada dig (under förutsättning att du lär dig kontrollera kraften). Att rörelser som utförs i ett plan är ett märkligt påstående om att skaderisk föreligger. Kontrollerade krafter från fixerade källor skadar inte strukturerna vid träning i enskilda plan. Detta är direkt felaktigt. Däremot aktiveras den specifika muskeln isolerat utan aktivering av kringliggande muskler (möjligtvis med väldigt liten aktivering), en effekt som är eftersträvansvärd. Ta exemplet med en bicepscurl i maskin (figur 1) där den primära muskeln aktiveras isolerat med mycket liten inverkan av kringliggande muskulatur. I ett sådant fall kan man säga att träning av styrka är specifik och generell när den väl appliceras i ett helt annat sammanhang. Det skall tilläggas vid diskussionen rörande hållfasthet och risk som beskrivs enligt ovan att oavsett hur belastningar och krafter utsätter en struktur för så vet man inte hur pass stor belastning just en enskild persons strukturer klarar. Vi har en fingervisning, precis som i all annan forskning inom träning, men man kan inte med säkerhet veta. Jag kopplar detta till vikten av att kontrollera kraft. Kontrollerar vi (så bra vi kan) en kraft torde vi minska risken för skada. Vi kan inte påstå det till fullo, men risken minskar något än vid okontrollerade krafter. Diskussionen kring produktivitet som ett resultat av olika sätt att applicera en kraft är en annan infallsvinkel och diskussion.

DBTC-SF_EX_Curls02 — Figur 1. Bicepscurl i maskin. Källa: bodytrading.com

Hur står sig dessa funktionella rörelser mot faktorer som anses vara av stort värde vid valet av övningar, rörelser och belastningar? Detta om grunden är att söka en optimering av träning i förhållande till det resultat som många inom friskvården och gymvärlden vill uppnå med mer muskler och mindre fett på kroppen. För att få en inblick i hur man ska ställa sig till en del av svaren på dessa frågor är det bra att titta lite närmare på vad en muskel gör och hur den beter sig.

En specifik muskel eller muskelgrupp har förmågan att utveckla kraft genom dess rörelsebana, hela dess rörelsebana, under förutsättning att man inte är skadad eller hindras på annat sätt. Rörelsebanan möjliggörs av den led som musklerna styr över och skapar på så sätt krafter vanligen genom att en rörelse sker. Ta över- och underarmen som exempel där dessa två kroppsdelar tillsammans bildar en led; armbågsleden. Skulle man mäta kraftutvecklingen som överarmens muskler biceps brachii utgör kan detta göras genom kraftmätning. I forskningssammanhang används vanligen en maskin (exempelvis ISOMED2000, Biodex, Kinetron, Fitron, Kin Com, Chattanooga m fl) som efter mätning ger en kurva. Dessa kraftkurvor ser olika ut beroende på vilken muskel som testas men vanligen så är man svag i början av en rörelse (exempelvis för överarmens muskler innebär detta fullt utsträckt i armbågsleden) och i slutet (vid full böjning). Förutom i ytterlägen så kommer musklerna att vara svagare och starkare i olika delar av rörelsebanan. Detta är en naturlig följd av att våra muskelfibrer rekryteras och kontraheras, viljan att kontrahera och belastningens art. Kraftkurvorna skiljer sig ofta från varandra beroende på vilken muskel som väljs att mäta kraften på. Om vi fortsätter att ha överarmens muskler som exempel är den vanligen starkast där leden är i ett mellanläge, omkring 90 grader. Det känns tydligt vid en bicepscurl med en skivstång. Andra muskler har kurvor som skiljer sig och ser annorlunda ut, exempelvis mm. ishiocrurales (hamstrings) som är starkast i början av rörelsen för att sedan bli svagare och svagare. Detta kan ses som helt naturligt och en del av vår evolution (vilket det också är) men också som en möjlighet till att stärka muskeln över hela rörelsebanan och inte enbart i de lägen där den är som starkast. För det är betydligt enklare att träna muskeln där den redan är stark. Kroppen väljer gärna att positionera in sig i ett starkt läge (nyttja aktiva och passiva strukturer maximalt för att inte tala om momentum) vilket då naturligt ger mindre utrymme för att stärka de delar i rörelsebanan om man inte är medveten om ovanstående.

Men hur är det nu med de optimala effekterna genom att träna på ett ”funktionellt sätt” exempelvis med bollar och TRX-band (figur 2), Pilates och kettlebells? Även den högt ärade skivstången brukas (eller missbrukas) vid användandet av till synes funktionella rörelser. Hur pass stor effekt får den tränande på styrka, smidighet, förbättrad kondition, skadeförebyggande effekt och förändras kroppssammansättning till det positiva med denna ideologi? Optimerar vi de effekter vi förväntar oss av träningen som går att härleda till detta mer rent strukturella (medvetet fokuserar inte denna skrift på endokrina, kognitiva, m.fl. effekter som också faller inom ramen) hos den tränande individen? Bevisligen så tränar flertalet på detta sätt och upplever positiva förbättringar (alltså ett resultat uppnås), inga tvivel om det. Men är det inte stor skillnad mellan ”ett resultat” och ”ett optimalt resultat”? Inte bara är det viktigt för idrottaren utan också för motionären (som vi nu fokuserar på). För många uteblir resultat helt och hållet trots goda råd och ett anpassat övningsupplägg. Det är inte alldeles ovanligt att individen faller bort från träningen med en förklaring att den enda förvärvade effekten av träningen resulterade i en skada. Skada beror sannolik av andra orsaker än valet av lågintensiva övningar då skada föranleds alltid av en kraft, vanligen okontrollerad.

trx-system-cz-39 — Figur 2. TRX band. Källa: trxsystem.cz.

Flertalet övningar som används i den funktionella träningen jobbar vanligen inte genom hela rörelsebanan. Detta gör att belastningen inte finns (eller kan) appliceras på ett sådant sätt att den främjar ett fullgott rörelseutslag. Kanske inte heller dess mening kan många hävda utan verkar mer som en kontrollträning av exempelvis den neutrala zonen (3) om vi ser till ryggen. Helt relevant att komma med den infallsvinkeln, men då handlar inte diskussionen om optimal rörlighet och dess förmåga att verka i ett prestationsperspektiv utan mer åt rehabilitering (alltså träning på patienter) vilket naturligtvis är oerhört viktigt när indikation finns.

Hur ställer sig maximal styrka i förhållande till den funktionella träningen? Om vi har en övning som dels innefattar flera leder men som ställer oerhört höga krav på en mycket god balans har utövaren svårt att komma upp på en hög procent av 1RM eller 10 RM för den delen. Man kan inte träna svåra balansövningar och maximal styrka samtidigt om styrka skall optimeras. Det är troligen idag också mer vedertaget och accepterat även om det tidigare inte alls var självklart.

Att förlöjliga den specifika styrketräning (som vanligen primärt utövas i samhället av kroppsbyggare) har jag personligen fått höra gång efter annan. Jag satt en gång i möte med vårdkollegor; specialistsjukgymnast, ortoped, psykolog och överläkare i psykiatri där vi samtalade om träning för patienter före och efter operationer. Dessa personer skrattade när maskinträning kom på tal då denna typ av träning var ”ofunktionell” och ”inte gjord för patienter”. Däremot var bollar och rep den träning som hävdades ge optimala effekter och således enda åtgärd som var behövlig. Jag bet mig i tungan. Denna typ av åsikt ventilerades också frekvent under min grundutbildning och de vidareutbildningar jag senare gått. Senast av en framstående forskare inom ländryggssmärta och träning som behandling mot åkomman stod som föreläsare på en kurs för sjukgymnaster. Personen i fråga viftade bort det argument som lyfte träning i maskiner som ett led i att stärka en ryggpatient: “Men det är väl ingen som tränar i maskiner idag”, var svaret. Att det sedan finns bra studier i ämnet ländryggssmärta och specifik träning i maskin (helt ”ofunktionellt” enligt rådande forskare) med fantastiska resultat verkar helt förbisett (4).

Det skall tilläggas att maskinträning är den enda träningsform som varit en av de hetaste kandidaterna till Nobelpriset i medicin 1916 (5) och då genom Gustaf Zander (1835-1920) som överförde sjukgymnastikens mobilisering och träning till att utföras i maskiner. Senare har det hävdats att Arthur Jones (1927-2007), skaparen av Nautilus träningsmaskiner (figur 3), också kommit upp som nominerad efter de resultat från den forskning han varit delaktig i (4, 6). Dessa uppgifter måste dock ses som obekräftade då det råder en 50 årig sekretess på uppgifter kring nomineringsprocessen och vilka som inkluderats som potentiella pristagare.

Figur 3. Maskinträning; den enda träningsform som varit en av de hetaste kandidaterna till Nobelpriset år 1916. Källa: arthurjonesexercise.com.

Jag har haft turen att ha kollegor kring mig som inte varit av samma uppfattning som några av de jag nämner ovan. Jag gläds åt att alla inte är lika säkra på vad som är bäst och innehar en stor gnutta sunt förnuft och logiskt tänkande. Det behövs mer sådant synsätt i vården.

Att kombinera flera träningsfilosofier i ett träningsupplägg, exempelvis prestation och rehabilitering, för att ”inte missa något” kan ses som en attraktiv tanke som rent teoretiskt skapar en känsla av ett optimerat upplägg. När patienter med olika typer av besvär från rörelseapparaten behandlas av oss sjukgymnaster anpassas övningarna och upplägget till det bedömda tillståndet hos patienten. I det kliniska arbetet kan detta vara enskilda-, isolerade- eller generella övningar men också en kombination av dessa. Jag menar inte i denna artikel att täcka in patienter utan beskriver den kliniska vardagen i patientarbetet där specificitet är en av grundstenarna. Är du inte skadad eller en patient i den bemärkelsen kan en kombination av träningsfilosofier i ett program vara till mer ondo än nytta. Ondo för att du kan ses kasta bort tid som skulle kunna läggas på mer optimal träning eller något annat viktigt.

Komplexa övningar har naturligtvis en plats, alla rörelser och övningar har det. I synnerhet om det är patienter vi talar om. Men det vi ska fråga oss är hur effektiva de är när de appliceras i rätt kontext. För den skillnad det ofta spelas på mellan tränande människor i friskvården och patienter i sjukvården är inte så tydlig som man gärna hävdar. Att patienter inom vården och i synnerhet när denne söker för smärta har vi sjukgymnaster en träningsbehandling som innefattar medvetandegörande och kontroll. Men hur gångbart är detta för den som inte har smärta, det är det centrala. Och om man har smärta, är skillnaden så stor om vi gärna påstår? Patienter är, precis som friska eller icke skadade, i precis lika stort behov av att utveckla styrka, flexibilitet och skadeförebyggande åtgärder. Någonstans måste vi enas om att alla som tränar gör det på grund av dess effekter. Sen om effekten är rent kroppsligt strukturell eller psykisk är sekundärt. Alla tränar för träningens effekt och då kommer den självklara uppföljande frågan: Varför inte träna optimalt? Att optimera effekterna skapar träningslust och välmående för att inte tala om en stark kropp i ett stärkt psyke som ett resultat av allt arbete och tid man lagt ned.

Epilog

Om den tränande letar efter optimala effekter i sin träning finns bättre sätt att träna upp sin funktion än genom enbart ”funktionell träning”. Det är tydligt att som konceptuellt tänkande och optimal träningsform lovar ”funktionell träning” stort men håller betydligt tunnare. I synnerhet om man är medveten och har bestämt sig för i vilken sfär denna tolkning och kunskap skall hamna. Är träningens syfte att prehabilitera, rehabilitera, prestera, aktivera eller på annat sätt inge rörelser eller aktivering av en individ? I vilken del av det spektrum som träning utgör kan man mötas och samtala? Den funktionella träningen har undgått detta till viss del och återfinns på flera håll i träningsvärldens industri och ofantliga landskap. Återigen, ja denna artikelserie är provokativ, men det finns fog för det. Vi är flera som ser på när träning fortsätter vara en industri där det mer än gärna sprids nya sanningar (lögner kan vara ett bättre ord) i form av moderna träningssätt och påstådda effekter. Flertalet köper dess förklaringar och argument (så också dessa argument som presenteras här mot den rådande uppfattningen) vilket är helt naturligt. Naturligt? Som tidigare påpekats har människan en nedärvd förmåga, eller tendens, att inte leta efter sanning utan efter drömmar. Man behöver naturligtvis inte se det så radikalt men kriget om din uppmärksamhet är så påtaglig och viktig i samhället för att en ekonomisk drivkraft skall blomstra men samtidigt råder ett brinnande, våldsamt ointresse för din uppfattning eller åsikt. Klart du kan få ventilera din åsikt men den blir strax överkörd av säljargument och vips har du skrivit upp dig på ett 24 månaders gymkort med obligatorisk autogirering. Och gymmet där kortet såldes var ju så fint och personen i kassan sade de ju att träning här var den bästa. Om åsikter och känslor styr våra val vi presenteras inför vad gällande träning så är vi illa ute. Det gör det naturligtvis idag, våra val styrs medvetet och omedvetet. Men notera att det står åsikter och känslor inte fakta och känslor. För en sak är helt säker vid valet av träning och de val du presenteras för: de måste sälja. Företagens sanning och vilja att driva mänskligheten framåt ligger ofta i det som på franska kallas ”suivre l’argent” eller ”följ pengarna”. Hitta industrins drivkraft så kommer du också finna svar som inte nödvändigtvis är förenade med sunt förnuft eller ens logik.

Slutligen, att skilja på träning av färdighet och träning av ren styrka och volym är nödvändigt. Det är hög tid att återta begreppet funktionell träning och inkludera den typ av träning som vanligen har störst effekt på en individs funktion; högintensiv styrketräning både i maskiner och med fria vikter.

Referenser

Orr, R.M. (2013). [Http http://works.bepress.com/rob_orr/36 “Movement Orientated Training for the Kinetic and Cyber Warrior” Tactical Strength and Conditioning Conference 2013. Norfolk, Virginia, USA. Apr. 2013.”]
Burton, C. (2007). “What is Functional Resistance Training?” Retrieved 2007-08-26
White AA, Panjabi MM. (1990). Clinical Biomechanics of the spine. 2nd ed. Philadelphia: Lippincott.
Graves JE, Pollock ML, Foster D, Leggett SH, Carpenter DM, Vuoso R, Jones A. Effect of training frequency and specificity on isometric lumbar extension strength. Spine (Phila Pa 1976). 1990 Jun;15(6):504-9.
Hansson N, Ottosson A. (2015). Nobel Prize for Physical Therapy? Rise, Fall, and Revival of Medico-Mechanical Institutes. Phys Ther. 2015 Aug;95(8):1184-94.
Bannister G. (2013). If you like exercise… Chances are you’re doing it wrong. Proper Strength Training for Maximum Results. iUniverse

Skrivet av Henrik Crantz 2014-07-03 reviderad 2015-12-13

	Viktiga historiska ö… on Are you training in full range…
	Viktiga historiska ö… on Viktiga historiska ögonblick:…
	Viktiga historiska ö… on Viktiga historiska ögonblick:…
	Viktiga historiska ö… on Are you training in full range…
	Viktiga historiska ö… on Går det att mäta ren styrka?

PHYSICAL CULTURE – KROPPSKULTUR

Articles on strength training – Artiklar om styrketräning

Viktiga historiska ögonblick: High Intensity Training (HIT) – träningens upplägg

Viktiga historiska ögonblick: High Intensity Training (HIT) – dess principer

Viktiga historiska ögonblick: High Intensity Training (HIT) – en introduktion #1

”HIT baseras i mångt och mycket på den filosofi som George F Jowett (1891-1969) långt tidigare förespråkade; ’Train for strength and shape will result’. Det i motsats till filosofin ’train for shape and strength will follow’, Alan Calvert (1855-1944) och Siegmund Klein (1902-1987).”

Explosivitet i styrketräning

Hastighet i styrketräning

Kraftpåverkan i styrketräning

Muscle friction – important factor or negligible fiction?

Are you training in full range?

Går det att mäta ren styrka?

Är funktionell träning den optimala träningsformen för funktion? Del 2

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this:

Dela det här:

Like this: